The Project Gutenberg EBook of Blindskär, by Minna Canth

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Blindskär

Author: Minna Canth

Release Date: September 6, 2008 [EBook #26547]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLINDSKÄR ***




Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.








BLINDSKÄR


Af
Minna Canth.


Öfversättning från finskan.


Först publicerad av
G. W. Edlunds Förlag 1888.




I.


Alma öste vatten öfver lilla Helmi, som låg på rygg i badbunken med en
kudde af bast under hufvudet och en filt öfver magen. Flickan skrek af
förtjusning, sparkade filten af sig och slog med händerna i vattnet, så
att det stänkte långt omkring.

"Hör du, hör du, lilla ostyriga, som stänker mamma alldeles våt!"
pratade Alma. "Och så förkyler du dig ännu på köpet. Var stilla nu!
Mamma väter lilla hjessan och tvättar ansigtet också, hvad säger du då?
Se så der. Men för all del, bli inte ledsen, det är redan gjordt. Nå,
hvem kommer der nu igen? Stäng dörren! Barnet är naket!"

Maja Lisa var det, som stack in hufvudet genom köksdörren.

"Frun, det kommer främmande från staden. De körde med två hästar in på
gården."

"Herrar eller fruntimmer?"

"Herrar. Apotekarn och borgmästarn och den der främmande herrn --
magister är han ju? Hvad skall man nu få till kvällen, då det inte finns
någonting hemma, inte det minsta?"

"Nog hittar Maja Lisa alltid på något."

"Ja, det är lätt sagdt. Frun tar allt som lek. Men jag vet sannerligen
inte den här gången hvad jag skall laga åt dem. Knäfveln också, man kan
bli riktigt ond. Att de också alltid skola komma hit till förargelse."

"Inte behöfs det några stora anrättningar. Bara man har mat. De måste ju
förstå, att man inte på landet alltid kan vara så försedd."

"Om man helst hade fisk. Men när nu också fisken åts upp till middagen,
hvarenda stjert."

"Vi ge bara kall mat och filbunke."

"Nog skulle jag veta ännu ett råd."

"Och det vore?"

"Om frun skulle låta mig ta några kycklingar."

"Huru många?"

"Endast tre. Då skulle vi nog få en god kvällsvard."

Alma tyckte det var litet synd om dem, men hon måste ändå slutligen
samtycka. Högeligen belåten slank Maja Lisa sin väg, och Alma fick åter
en stunds ro.

Hon lyfte Helmi ur vattnet, aftorkade henne sorgfälligt i lakanet och
klädde på henne rena kläder. Flickan satt nu skinande och nöjd på
modrens knä. En glänsande hvit spetsmössa omgaf de runda kinderna och ur
ärmen stack en liten knubbig hand fram.

Alma kysste de lena kinderna, och hakan, och halsen, och den lilla
handen.

"Mitt eget kära gull. Min sockerdocka. Mamma äter riktigt upp dig."

Helmi skrattade och sade: "gää." Och för hvarje smekning, modren gaf
henne, skrattade hon och sade "gää."

"Gää, gää, gää!" härmade Alma. "Du lilla pladdrerska, kan du inte säga
annat än "gää". Säg så här: mamma ... mam-ma. Nå, säg nu: mam-ma!"

Helmi såg stint på modrens mun och i nästa ögonblick började hon redan
försöka röra läpparna på samma sätt.

"Mamm, mamm, mamm," ljöd det från dem.

Alma fortfor att förestafva:

"Mam-m-ma, mam-m-ma..."

Och Helmi gjorde helt allvarsam med rynkad panna sina första
läraktighetsprof:

"Mamm, mamm, mamm..."

Kraftiga steg hördes från det angränsande rummet. Alma vände sitt af
glädje strålande ansigte ditåt.

"John, John, kom och hör! Helmi kan redan säga mamma!"

John lade sin arm kring Almas hals och böjde sig ned öfver dem. Men
Helmi slutade med detsamma att pladdra, ty hennes blick hade hakat sig
fast vid fadrens skägg, hvilket alltid väckte hennes stora intresse.

"Helmi, mitt gull, säg "mamma", säg, så att pappa också får höra.
Mam-ma, mam-ma! Nå?"

Men Helmi hvarken såg eller hörde modren nu mera. Hon hade med
utspärrade fingrar gripit efter fadrens skägg och slutligen lyckats få
tag i det.

John smålog och tryckte fingret mot hennes kind.

"Jaså, du rycker din far i skägget! Vill du inte släppa lös!"

Han lösgjorde försigtigt de späda fingrarna från sitt ansigte och drog
sig litet tillbaka. Helmi flåsade med munnen vidöppen och fäktade med
båda händerna, men nådde dock ej detta svarta föremål, som gungade
framför henne.

"Hon har ingen ro nu, när hon ser dig," sade Alma. "Men gå längre bort,
dit bakom kakelugnen, så skall jag försöka, om inte hon då..."

"Vi skola lemna det till en annan gång; nog hinna vi ju sedan. Om vi nu
skulle få toddy ned i löfsalen. Der är främmande."

"Jag vet. Vi ha redan bestyrt om kvällsvarden. Ni får stekta
kycklingar."

"Bra. Kom du också och håll oss sällskap. Det är ju varmt och vackert
väder nu i kväll."

"Bara jag inte stör er?"

"Stör? Hur kan du komma på något sådant?"

"Det känns så ibland."

"Alma!"

Han lyfte upp hennes haka och såg henne in i ögonen.

"Nej, nej, John. Det var bara skämt. Jag skall komma."

John gick tillbaka till gästerna, och Alma gaf bröstet åt den lilla, att
hon sedan skulle få henne att sofva.

"Hvar månne de andra barnen vara; det vore redan tid äfven för dem att
gå till hvila," sade hon till Mina, som höll på att bädda deras sängar.

"Vi skola först lägga Helmi i vaggan," sade Mina och lyfte på täcket, så
att Alma fick lägga barnet dit från sin arm.

När de sakta vaggat en stund, slöto sig Helmis ögon, och de buro sedan
båda vaggan ut i sängkammarn och stälde den bredvid Almas säng.

Det var just i rättan tid, ty nu rusade Arvi, Ella och Lyyli bullersamt
in genom köksdörren.

"Mamma, hör", ropade Arvi, "fiskarna nappade så rysligt på våra krokar,
och en höll på att komma upp, den var redan nästan, nästan på bryggan,
men föll sedan tillbaka, och den var så stor, så här lång!"

"Ja, och jag tänkte också få, men när Lyyli skrek, så blef fisken
skrämd," sade Ella.

"Mamma borde neka Lyyli att komma på bryggan, hon är der bara i vägen
för oss och så faller hon ännu en vacker dag i vattnet."

"Men ja' fallej inte", försäkrade Lyyli.

"Hvarför får inte Lyyli se på, när ni metar?" frågade modren.

"Men hvems fel är det, om hon faller i sjön?" vidhöll Arvi.

"Lyyli aktar sig ju, att hon inte faller?"

"Lyyli attar sej."

Mina klädde af barnen, och Alma ordnade sin toalett. Hon knöt på sig ett
nätt hvitt förkläde och satte en hvit spetsremsa kring halsen.
Sommarhatten klädde henne, det visste hon, der hon stod framför spegeln
och satte den på hufvudet.

Sedan tog hon sin arbetsväska och gick småsjungande ner.

"Der kommer hon ju," sade John.

"Hvem af herrarna saknade mig?" frågade Alma.

"Undertecknad, er ödmjukaste tjenare," svarade magister Nymark.

"Det var mycket artigt gjordt af er."

"Nog saknade också jag, fastän jag inte hann säga något ännu," upplyste
borgmästar Lagander.

Apotekar Leistén smålog endast; han ansåg sig vara alltför gammal för
sådant der.

"Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er," fortsatte Lagander.
Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt
och tort."

"Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?"

"Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte
er, har ni inte visat er någonstädes."

"Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?"

"Ni gammal?" utropade Nymark och betraktade henne med förtjusta blickar.

"Snart trettio år."

"Enligt Balzac börjar qvinnan först då blifva intressant."

"Balzac är död, och så vidt jag vet, ha männen inte godkänt hans lära i
denna punkt. Sjuttonåringen har behållit tronen allt fortfarande."

"Derför att trettioåringen försmått den."

"Men vi ha nu tänkt ut ett medel att äfven mot er vilja få er tillbaka
till societeten," fortsatte Lagander.

"Jag är nyfiken att få höra det."

"Vi välja er in i Finska Sällskapets direktion."

"Tackar så mycket. Men jag tar inte emot den äran."

"Afsägelse godkännes inte utan laga skäl."

"Sådana har jag mer än nog."

"Till exempel?"

"Till exempel, att John inte skulle godkänna det."

"Nå, du vältrar ju nu sjelf skulden på mina axlar," sade John.

"Och för det andra, att jag inte har lust."

"Ni måtte alls inte intressera er för qvinnans frigörelse?" frågade
Nymark.

"Nej," smålog Alma. "Om det berodde på mig, skulle jag vilja inskränka
äfven mannens frihet."

"Hvad säger du till det, John?" skämtade Nymark.

"Ingenting," svarade John leende och blåste lugn ut ett rökmoln ur
munnen.

"Riktigt sant." fortfor Alma. "Sommarn här på landet är så
utomordentligt angenäm just derför, att John ständigt är hemma. Här ha
vi inte samhället eller fäderneslandet eller finskheten eller ...
någonting, som stör oss."

"Eller er mans vänner, tänkte ni säga," tillade Lagander.

"Så dum tänkte jag ändå inte vara."

"Ni är alltså svartsjuk på samhället och fäderneslandet," sade Nymark.
"Hvad menar John om det?"

"Jag hör på med öfverraskning."

"Han bryr sig naturligtvis inte derom, äfven om jag vore svartsjuk."

Det låg något stucket i hennes röst, hvarför John skyndade att föra
samtalet på andra ämnen.

"Du blir kall, Alma," sade han, "skall jag gå och hemta din kappa?"

"Tack, jag skall taga den sjelf. Jag måste ändå eljes gå upp."

Efter en stund kom hon tillbaka, och under tiden hade man börjat
diskutera i politik. Alma tog sitt handarbete och satte sig litet
afsides.

"Den här språkstriden måste ändå någon gång sluta," sade apotekar
Leistén, "finnarna ha fått alla rättigheter de möjligen kunna begära,
och hvad kunna de då mer ha att önska?"

John steg upp och skakade askan af papyrossen. Hans ansigte afspeglade
denna mäktiga hänförelse, denna varma öfvertygelse och fasta, orubbliga
viljekraft, som Alma ständigt så högt hade beundrat och som gjorde, att
han alltid synts henne så mycket höjd öfver alla andra män.

"Vi vilja ha ett finskt Finland," sade han, "vi vilja att alla
samhällslager skola sammansmälta, skola känna sig vara samma kött och
blod, samma andes barn. Nationalitetskänslan bör för detta lands
innebyggare vara den lifskälla, hvarur små och stora, gamla och unga
hemta sin näring. Såsom ett folk med en vilja och ett språk förmå vi
något, men söndrade äro vi svaga och kunna lätt krossas."

"Nå bra," började Leistén åter, "men hvarför måste allt detta ske så
brådstörtadt? Låt det utveckla sig på fredlig väg, så småningom.
Historiska förhållanden ändras inte med ett enda slag, de behöfva tid
för att utveckla sig på ett naturligt sätt."

"Tycker du, att vi gått alltför raskt till väga? Vi ha endast hunnit
halfva vägen, och ändå önskar du att vi skola sluta här. Jag ville veta
på hvad sätt man sedan skulle komma till målet; om man stannar nu,
lemnas allt vind för våg, halfgjordt, och man går tillbaka. Detta vore
alltså naturlig utveckling. I sanning! Dermed skulle vi bäst visa, att
vi i sjelfva verket inte duga till något, att vi inte ega ringaste
lifskraft eller någon som helst förmåga."

Han slängde förargad papyrosstumpen bort och började gå fram och
tillbaka med rynkad panna.

"Inte skulle man behöfva stanna för det."

Leistén tvekade en sekund, ty John stälde sig framför honom och fäste
sin blick stadigt vid hans.

"Jag menar bara, att finnarna inte mera borde vara så hänsynslösa. Det
skulle alls inte vara till gagn för oss, om den svenska kulturen helt
plötsligt skulle utrotas."

"Vi skulle få en egen, ursprunglig kultur i stället, hvilken har kärna
och märg. Dermed vore den förlusten afhjelpt."

Leistén skakade på hufvudet.

"Jag medger, att vår svenska kultur är ytlig och lånad, och att den
derför inte kan ha någon lång framtid för sig i vårt land. Men äfven
denna yttre förfining bör man ändå inte förakta. Den har nog också sitt
värde."

"Sådant få vi nog med tiden på egen väg, i samma mån som vi utveckla
oss."

"Men hvilka skola hädanefter på finska sidan föra språksaken framåt?
Presterna och tjenstemännen hafva tröttnat, borgerskapet är ännu
svensktsinnadt, att inte ens tala om adeln. Bondeståndet är det enda,
men hvad förmår det ensamt?"

"Det förmår mycket, ty det representerar folkets mäktiga flertal. Det är
grundvalen för alla öfriga stånd. Och då nu folket sjelft i språkstriden
stiger i främsta ledet, så går det utan att vackla fram till slutlig
seger."

Leistén skakade åter på hufvudet.

"Jag är rädd för den der demokratin. Den är en urartad humanitets
bångstyriga barn -- ett barn, som i sin öfverdådighet förstör och
krossar allt, som kommer i dess väg, och hvars värde det inte förstår
att uppskatta."

"Du börjar bli sentimental," sade John med ett spefullt leende.

"Skratta inte. Tänk efter, hvart dessa obändiga krafter ledde under
franska revolutionen."

"Dumheter! Menskligheten har sedan dess skridit ett helt sekel framåt
och blifvit mer sansad."

Lagander och Nymark deltogo ej i samtalet, men Alma såg, att John
oemotståndligt ryckte dem med sig. Och hennes barm höjde sig af glädje,
stolthet och kärlek. John var så manlig och stark, visserligen inte så
smidig och kvick som Nymark, och man kunde inte skämta så fritt med
honom, men han stod vida högre.

Maja Lisa visade sig nu, varm och upphettad, på trädgårdsgången. Hon gaf
ett hemligt tecken åt Alma, som genast steg upp och bad herrarna komma
och taga en smörgås.

Bordet var dukadt ute på verandan. Sedan Alma kastat en granskande blick
deröfver, smålog hon mot Maja Lisa, hvars ögon glänste i tamburdörrens
springa.

"Var stilla!" sade Maja Lisa åt Mina, som höjde sig på tåspetsarna bakom
henne, för att också hon skulle få se herrarna äta. "Var stilla, så att
de inte märka något. En vacker karl, den der unga magistern, är han
inte? Och så artig mot frun, att man inte så kan säga. Men nog tyckes
maten smaka dem. Ser du, hur aptekarn tar för sig på tallriken. Brödet
blir slut, gud välsigne! Spring och skär upp, jag skall gå efter
korgen."

Med röda kinder och så förlägen, att knäna darrade, skyndade Maja Lisa
att taga korgen från bordet. Hon trodde att allas ögon följde hennes
rörelser, hvilket likväl var ett stort misstag, ty herrarna märkte henne
knappast.

John och Leistén fortsatte sin i löfsalen började dispyt, men Nymark och
Alma sutto vid bordsändan och talade om annat.

"Ni kvinnor äro alls inte politiska," sade Nymark.

"Borde vi då vara det?" frågade Alma.

"Naturligtvis. För er egen skull, ser ni. Den, som inte förstår bevaka
sin fördel, blir ovilkorligen den förlorande parten."

"I hvilket afseende menar ni att vi skulle förlora?" frågade Alma.

"I det, som är er tillvaros grundval och kärna. I er kärlek."

"Äro vi den förlorande parten i vår kärlek?"

"Onekligen. I kärleken är kvinnan slaf och mannen herre, fastän det
borde vara tvärtom."

Alma skrattade.

"Och hvad är orsaken dertill? Förklara det!"

"Gerna. Kvinnan blir den förlorande parten i kärleken endast derför, att
hon låter mannen bli den vinnande."

"På det der blir man inte klok."

"Vänta, jag skall förklara mig tydligare. I början, när mannen söker
vinna en kvinnas gunst, är hans kärlek eldig och stark, inte sant?"

"Ja visst."

"Ända till dess kvinnan öfverlemnar sig och säger: jag är din."

"Alldeles."

"Då har mannen segrat, och genast förlorar kvinnan sitt välde öfver
honom. Ser ni, mannen älskar sport och täflingslekar. När han inte mer
behöfver täfla om en kvinnas kärlek, förstår han inte längre sätta värde
på den. Det är hela hemligheten."

"Bra att man får veta. Men huru menar ni då, att kvinnan borde gå till
väga för att undvika detta?"

"Hon borde aldrig älska en man af hela sin själ, aldrig säga till honom:
jag är din. Låta mannen sväfva mellan fruktan och hopp. Någon gång visa
äfven andra män någon ynnest och tillåta dem beundra henne. På detta
sätt skulle hon sporra mannen till att söka bibehålla hennes kärlek."

"Gud bevare, en sådan lära! Det hörs, att magister Nymark inte är gift."

"Gud vare lof för det."

"Hur så?"

"Jag skulle alldeles säkert snart få nog af min hustru. Isynnerhet om
hon vore af det der trogna, ödmjuka och uppoffrande slaget, såsom
kvinnorna vanligen äro."

"Ni är rysligt lättsinnig."

"Det är bättre att vara lättsinnig, än att vara tråkig. Jag tycker att
dessa allvarliga pligtmenniskor äro förfärligt tröttande. Jag skulle
inte härda ut en enda dag i deras sällskap."

"Hurudan skulle då er hustru egentligen böra vara?" smålog Alma.

"Jag skall säga er det. För det första obestridligt vacker. För det
andra måste hon visa att hon eger förmåga att tjusa, ställa så till, att
också andra bli förälskade i henne, och inte endast jag."

"Och gifva någon af dem kanske större plats i sitt hjerta, än er?"

"Det finge hon inte göra. Det skulle jag nog draga försorg om."

Alma skakade på hufvudet.

"Tror ni verkligen, att det vore lyckligare så?"

"Det skulle åtminstone vara trefligare."

"Naturligtvis skulle då också ni anse det vara er rätt att förälska er i
någon annan kvinna, så snart ni blott kunde få det infallet?"

"Min fru finge skylla sig sjelf, om det skulle inträffa. Hon skulle då
inte riktigt ha bevakat sin fördel."

Alma såg på honom.

"Vet ni, jag är nästan litet rädd för er."

"Det är en utomordentlig ära för mig."

"Huru så?"

"Fruktan är bevis på svaghet."

"Inte alltid."

Alma rodnade en smula af harm. Hon vände sig till de andra för att
lyssna till deras samtal. Men de hade så fördjupat sig i politiken, att
hon ej alls kunde följa med. Hon återtog då samtalet med Nymark, hvilken
ändå i alla fall var ganska underhållande, med allt sitt egendomliga
lättsinne.

Det led redan mot midnatt, då gästerna togo afsked. John och Alma följde
dem ända till landsvägen; hästarna fingo gå förut, och de vandrade alla
till fots längs en skogsväg. John hade tagit Almas arm, men han talade
likväl fortfarande med herrarna. Alma tog ingen del i samtalet, som
numera rörde sig kring jordbruket, ty utsigterna för årsväxten bekymrade
inte synnerligen henne. Hon gick utan att säga något vid sin mans sida
och betraktade skogen, som stod så tyst på båda sidor, att inte ens ett
blad rördes. Ibland prasslade det på en gren; det var säkert någon
fogel, hvars nattro de störde med sin promenad.

När hon tänkte på hvad Nymark nyss hade sagt, måste hon skratta. Det var
så tokigt, så öfverdådigt fritt. Hon stödde sig förtroendefullt på Johns
arm och tryckte den mot sitt hjerta. John kände det, och fastän han just
var upptagen af att för de andra framlägga sina planer om hvarjehanda
förbättringar i jordbruket, hvilka med det första borde införas, såg han
likväl på samma gång in i Almas ögon och smålog kärleksfullt emot henne.




II.


Äfven under hemvägen gick Alma stillatigande. Det låg något så
egendomligt i naturen, så lugnt och på samma gång så hemlighetsfullt.

"Nå, Alma," sade John, sakta tryckande hennes hand, "hvad tänker du på?"

"John, jag är ännu alls inte sömnig. Låt oss fara ut på sjön. Det är
riktigt synd att lägga sig en så här vacker natt."

"Men det är nu redan så sent."

"Hvad gör det. Vi kunna sofva längre i morgon i stället."

"Men lilla Helmi?"

"Nog ser Mina om henne så länge. Och hon plägar vanligen inte vakna så
här dags."

"Vi skola fara då. Jag måste väl göra min lilla gumma till viljes."

"Fy, du får inte säga gumma. Det är så fult."

"Hur skall jag då säga? Min lilla rosenknopp? Är det bra?"

"Sitt du i aktern, så ror jag."

"Hvarför det? Du orkar ändå inte."

"Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar båten dit till sundet."

Alma talade hviskande. Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett
mäktigt intryck på henne. Båten gled långsamt öfver sjöns lugna yta fram
emot sundet.

"Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glänsande molnen,
hvilka simma så lågt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur
stilla och tyst allting är! John, det förefaller mig, som om hela
naturen i detta ögonblick skulle njuta af sin tillvaro. Nej men, ser du
färgskiftningarna på den der sidan!"

"I sanning egendomligt. Och så utomordentligt varmt det nu är. Det är en
välsignad sak."

Han tänkte på växtligheten.

"John," fortfor Alma åter efter en stund, "är du lycklig?"

"Utomordentligt nöjd att lefva, åtminstone för närvarande. Och du, min
Alma?"

"Gränslöst lycklig. Så lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens
lopp och låta detta ögonblick fortvara i all evighet."

John skrattade.

"Månne det ändå inte skulle bli enformigt."

"Fy, John, hur kan du säga så?"

"Jag slår vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt
gerna går in igen."

Alma svarade ingenting. Hon såg bort och kände sig sårad. Hon tänkte,
att John inte förstod henne.

"Nå, Alma?"

John försökte se henne in i ögonen.

"Alma, blef du ledsen?"

Alma vände sig mot honom och smålog, men hennes blick var fuktig.

"Och sådant lappri kan du låta gå dig till sinnes! Du är i sanning
barnslig. Nå, se nu igen. Nej, kom hit, att jag får torka bort de der
tårarna."

Han sträckte ut sin arm och drog Alma till sig.

"Jag tar dig i min famn som en liten dufva. Älskade, egen hustru!"

Han lyfte upp Almas hufvud och kysste henne.

"Egen hustru."

En varm blick mötte Alma ur djupet af hans ögon.

Alma slingrade sin arm kring hans hals.

"Jag älskar dig, John. Öfver allting. Mera än något annat i himmel eller
på jord."

"Det vet jag, min älskling."

Han tryckte Alma tätt intill sitt bröst och kysste henne ännu en gång.

"Men du måste vara förståndig. Hvarken svartsjuk på finskheten eller på
fosterlandet."

"Men de inkräkta ju hela ditt hjerta."

"Visst icke. Du herskar der alldeles oinskränkt."

"Ja, men bara de här få veckorna här ute på landet. I staden har du
knappast tid att tänka på mig ens."

"Alma, Alma, hvad skulle du säga, om jag började tycka om andra
kvinnor?"

"Det skulle ännu fattas!"

Alma spratt till af förskräckelse.

"Nå, nå, bli inte skrämd. Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Jag
ville endast leda dina tankar åt det hållet, så att du skulle sluta upp
med att vara svartsjuk på fosterlandet."

"John, jag skall nog försöka att vara förståndig hädanefter. -- Jag
måste ju," tillade hon med en suck.

"Se, det gör du rätt i," sade John smeksamt.

Alma satte sig på brädet i båtens akter och stödde sig mot sin mans knä.
John slätade hennes hår.

"Säg mig nu en sak, Alma, som jag ofta har tänkt fråga dig om."

"Hvad kan det vara?"

"Mins du en kväll, -- det var under sista vintern, -- då jag kom hem och
du satt vid pianot och spelade?"

"Kort innan lilla Helmi blef född?"

"Precis. Då hade du gråtit, jag såg det på dina ögon. Men jag fick inte
veta hvarför, huru jag än frågade."

Alma skrattade, en smula förlägen.

"Bekänn nu, var du den gången bara svartsjuk på samhället?"

"Nej, det var någonting annat."

"Hvad då?"

"Barnsligheter. Ingenting alls."

"Vet du, det plågade mig länge. Jag hade svårt att få det ur mina
tankar."

"Och du sade ingenting. Älskade John!"

"Då du var så der sluten, blef jag det också. Men nu talar du om det,
inte sant?"

"Det var verkligen ingenting. Något så rysligt barnsligt. Jag kan inte,
John, jag skäms att tala om det."

Men John smekte och kysste "sitt lilla gryn" och såg in i hennes ögon.
Och så måste hon ändå tala om det.

"Det var nu så, John, att jag var rädd att jag skulle dö."

"Såsom alltid före en barnsäng. Nå, och var det allt?"

"Det kom sedan litet till. Men du skrattar."

"Inte skrattar jag. Jag är alldeles allvarsam."

"Sedan så tänkte jag, John, att du skulle taga en annan hustru, som du
skulle älska mera än mig. Och du skulle inte mer komma ihåg, och inte
heller sakna mig. Och det var derför jag gret. Ack, John, jag har redan
många gånger gråtit deröfver."

Alma var ej längre förlägen; tårarna trängde sig åter fram i hennes
ögon, ty det der kunde ju i alla fall inträffa. Hon hade ju blifvit så
svag på de senaste tiderna; hon hade ständigt hufvudvärk och krafterna
voro så medtagna, att hon knappast kunde hålla sig uppe. Och plötsligen
framstod för hennes inbillning tydligt, hurusom John höll en annan
kvinna, -- yngre, vackrare, friskare än hon -- just på samma sätt i sina
armar, som henne nu.

John var lika allvarligt stämd som hon.

Båda sutto tysta.

Alma sökte lösgöra sig från hans arm och flytta sig längre bort. Men
John släpte henne ej. Han lyfte i stället upp henne på sitt knä, slöt
henne intill sitt bröst och tryckte sitt ansigte mot hennes varma hals.

"Han nekar inte till det, han skulle alltså göra så", tänkte Alma. Och
hon kastade en förebrående blick på John.

"Dyra, lilla Alma min, lifvet är ondt; bäst att hvarken tänka framåt
eller tillbaka, utan blott njuta af sin lycka, så länge den varar."

"Om vi skulle dö på en gång, John, så att inte någondera skulle bli
lemnad ensam kvar."

"Sluta upp nu redan, min älskling, med att tänka på döden."

"Jag kan inte. Den sväfvar ständigt för mig. Ibland, då jag föreställer
mig, att..."

"Att hvad?"

"Att du kanske skall dö," fortfor hon sakta och förfärad, "lemna mig och
barnen..."

Alma kunde ej mer hejda sin gråt.

"Men, Alma, du är ju en riktig toka. Så barnslig du är! Nu skola vi fara
hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svärma, då det
har sådana följder. Få se, att du nu är sjuk i morgon."

"Åh nej."

Alma torkade sina ögon och försökte lugna sig.

"Sätt dig här i aktern, så skall jag ro, och vi komma hem, så att det
sjunger. Åhå, klockan är också redan half tre."

"Gud bevare, Helmi må blott inte ha vaknat."

Alma hade ej mer tid att tänka på döden, utan bemödade sig nu endast att
hålla styråren så, att båtens för var vänd rätt mot hemstranden. John
rodde af alla krafter. Årorna gnisslade och vattnet plaskade. Men rundt
omkring dem började morgonens klarhet sprida sig. Himlen rodnade i öster
och foglarna började sjunga.

"Det var i alla fall trefligt, John, eller hur?" sade Alma, då de hade
dragit båten upp på stranden.

"Medges, medges."

"Och vi skola också en annan gång fara ut?"

"Bara du inte blir sjuk."

"Var inte rädd. Jag känner mig nu raskare än någonsin."

De kommo in. John gick in i sitt rum för att röka ännu en papyross,
innan han lade sig, men Alma skyndade raka vägen till sängkammaren.
Helmi sof sött och Mina låg på golfvet bredvid vaggan. Hon hade från
köket hemtat sig en dyna och lagt den under sitt hufvud.

"Stackars Mina! Gå nu i din egen säng!"

Alma måste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp
sitt sömndruckna ansigte. Men hon förstod inte ens då hvarom det var
fråga, utan bara stirrade på Alma med af häpnad vidöppna ögon.

"Stig upp nu!" skrattade Alma.

Mina vände och vred på sig, skrapade sig med båda händerna i hufvudet
och strök håret ur ögonen.

"Stig upp! Vaknar inte Mina?"

Ändtligen tycktes Mina börja förstå, att hon inte mer behöfdes här. Hon
kom omsider på benen och vacklade mot dörren. Men Alma hejdade henne.

"Dynan!"

Mina vände sig om och stirrade på henne, utan att förstå något. Alma
pekade på dynan.

Men hon begrep ej ens då hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och
fattade hennes utsträckta hand.

Alma gaf till ett rop af skrämsel och drog handen undan, men i nästa
ögonblick skrattade hon åter.

"Du är en toka. Der är dynan!" Hon lade den på Minas arm. "Gå nu!"

Mina gick med dynan på armen genom barnkammaren till köket, och Alma
begaf sig äfven till barnkammaren för att se efter de äldre barnen. De
sofvo alla sött. Ella höll handen under kinden och i denna ställning var
hon så älskligt vacker, att modrens hjerta svälde af glädje och
stolthet. Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt,
lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne.

"Guds frid!" hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen
herskat i rummet.

Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: "Fruktan
är bevis på svaghet." Hvad hade han menat med det?

Så underligt han hela denna afton hade sett på henne...

Sport? Männen älska sport?...

Dumheter!




III.


Sommarferierna voro nära sitt slut, och rektor Karell och hans familj
hade blott några dagar kvar att vistas på landet. Byket var
undanstökadt, och allt var iordningstäldt för flyttningen, som skulle
försiggå om tre dagar.

Som vädret var vackert, lät Alma bära eftermiddagskaffet ut i löfsalen
vid stranden. Hon satt och märkte nya näsdukar med röda bokstäfver.
Lyyli klängde på bänken bredvid henne; de andra barnen sutto i gräset
och lekte med små stenar. Också Helmi hade blifvit utburen; hon låg i en
liten vagn i skuggan af ett träd, med ett hvitt flor till skydd mot
flugor och mygg. Hvarje gång hon rörde på sig det minsta, var Mina
genast färdig att sätta vagnen i gång, samtidigt som hon uppmanade de
andra barnen att vara tysta. Och då somnade Helmi åter. Under tiden
ordnade Mina kaffebordet.

"Jag kan väl inte hemta pannan ner, innan rektorn kommer?" frågade hon.

"Nej, låt den stå på hällen så länge, så att kaffet inte kallnar."

Alma höll nålen i flitig rörelse och tog ej sina ögon från arbetet. Hon
blef misslynt, när hon tänkte på den stundande flyttningen och
stadslifvet. Bra hastigt hade också sommarn förflutit; man visste knapt
att den börjat, innan den redan var slut. Men ännu mer plågades hon
deraf, att John inte kände samma saknad som hon. Ja, det föreföll Alma
till och med som om han for derifrån nästan med glädje. Han kände sig i
längden inte tillfredsstäld med det enformiga och stillsamma
familjelifvet, han längtade efter ombyte, sysselsättning.

Deraf skulle han nu få tillfyllest under vintern, ja, så mycket han
någonsin kunde önska. John hade nemligen blifvit vald till landtdagsman.
Alma riktigt sörjde deröfver och tordes knapt tänka på våren, då hon
skulle komma att vara allena hemma, skild från sin man för så lång, lång
tid.

Hon hade i sjelfva verket gråtit, då hon fick veta det, och gråtit än
mer, då hon såg med hvilken ifver John vidtog alla förberedelser till
sitt värf. Inte ett ord om saknad, skilsmässa, hemlängtan. Inte ett
enda!

Alma var djupt sårad deraf. Hon hade i flere dagar varit fåordig och
kall. Men det hade John alls ej fäst sig vid. Och nu var hon till följd
deraf vid dåligt lynne -- gaf honom då och då små stickord. Men ej ens
detta hade någon verkan. John drog sig blott ständigt undan till sitt
rum, skref, läste, tänkte och teg. Hans tankar voro på annat håll. Alma
kände sig öfvergifven, olycklig.

Hon hade försökt kufva sina bittra känslor, pysslade om barnen och
sydde; men tankarna gingo oemotståndligt åt detta håll. Hon lade märke
till hur få ord John på sista tiden hade yttrat till henne, hur länge
han hade dröjt i sitt rum och hur han alltid tog sig anledning att draga
sig undan från henne och barnen. Och när då John råkade komma, just
medan hon satt i dessa tankar, kunde hon ej ens med bästa vilja i
verlden visa sig glad och vänlig.

Nu kände hon sig åter beklämd och ängslig. Hon hade bedt John komma och
dricka kaffe ute i löfsalen. Det var i dag vackert och varmt; kanske var
det sista gången de kunde sitta trefligt tillsammans ute.

John hade knapt lyft på hufvudet, utan endast mumlat "straxt, straxt"
och fortsatt att skrifva, liksom till tecken, att han ej fick störas.
Alma beslöt att framdeles hålla sig borta från hans kammare. Hvad hon än
kunde ha att säga, skulle hon skicka barnen eller tjenarena.

Nu kom han ändå. Tog Lyyli i sin famn och satte sig ned bredvid Alma.
Alma sydde.

"Ha ni väntat redan? Jag kom att dröja litet."

Alma fläktade med handen papyrossröken bort från sitt ansigte.

"Ah, förlåt!" sade John och blåste ut röken åt annat håll.

Sedan gungade han lilla Lyyli på sina knän.

"Skall vi ut och rida, Lyyli! Hopp, hopp, i galopp, hufvudet ner och
fötterna opp!"

Äfven Ella och Arvi närmade sig nu.

"Pappa!" sade Ella.

"Nå, mitt barn, hvad har du att säga åt pappa?"

"Att hvarför har allt detta kommit till?"

"Hvilket allt?"

"Den här verlden."

"Ella som inte vet det!" sade Arvi med ett medlidsamt småleende.

"Nå, så säg du, Arvi."

"Derför att Gud har skapat det."

Ella stod en stund försjunken i tankar. Sedan vände hon sig till Arvi.

"Men af hvad skapade han det?" frågade hon.

"Jo, af intet."

"Men hvarifrån fick Gud det der intet?"

"Nå, det fanns ju förut."

Ella teg.

"Men säg du nu, Ella," sade John leende, "hvarför har då Gud skapat
verlden?"

"För att det skulle vara trefligare."

"För att det skulle vara trefligare -- för hvem?"

"För Gud sjelf och för oss menniskor."

"Hvad det der barnet är förståndigt!" sade Mina beundrande, i det hon
slog kaffe i pannan.

Ella var nemligen hennes synnerliga favorit bland barnen.

"Ja", sade John till Alma, "ett bättre svar skulle knapt någon kunnat
ge."

Alma sade ingenting, utan sydde fortfarande.

"Hvarför syr du så der stora bokstäfver?"

"Emedan det brukas så stora."

"Jag tycker att de äro fula. Och är det inte fasligt mycket arbete med
dem?"

"Åh ja."

"Ni äro just goda, ni qvinnor. Ni gör er all möda att uttänka sådant,
som blott medför onödig förlust af er tid och era krafter. Det syns, att
ni inte eger någon uppfattning af hvad ekonomi vill säga."

"Tack för komplimangen."

John skrattade och klappade henne på skuldran. Men Alma ryckte med en
nervös rörelse saxen från bordet, klipte af tråden och började en ny
bokstaf. Hon sydde så ifrigt, som om det gält lifvet.

Arvi bad fadren följa honom ned till stranden för att se på hans båtar.
Han hade gjort två nya, och fyra hade han förut, således egde han nu
inte mindre än sex inalles.

John gick och förde Lyyli med sig. Också Ella följde med dem, men Alma
stannade kvar i löfsalen.

Hon kände sig djupt sårad. John behandlade henne spefullt och med
förakt, han brydde sig inte det minsta om henne och satte inte något
värde på hennes kärlek. Han hade blifvit kall som en isbit och hård som
en sten.

Blodet steg henne åt hufvudet, hon pressade hårdt ihop läpparna och
sydde ännu ifrigare än förut.

Efter en stund kom John upp från stranden, allt fortfarande bärande
Lyyli på sin arm.

"Anhålles, att mamma tager de våta strumporna från barnets fötter," sade
han redan på afstånd, "och påsätter torra i stället. Se, mamma, Lyyli
råkade stiga i vattnet och blef så här våt."

"Hon kan gå upp till Mina."

"Mina är inte der, hon var nyss med Helmis vagn på skogsvägen."

"Så är Maja Lisa der."

John teg en stund. Sedan stälde han Lyyli ner på marken.

"Spring, mitt lilla gull, in och bed att Maja Lisa hjelper dig."

John tände en papyross och satte sig på gungbrädet.

"Alma! Hvarför?"

Intet svar.

"Hvarför är du på så der dåligt humör?"

Ännu inte något svar.

"Alma --"

Han ämnade draga henne till sig.

"Åh, låt mig vara."

Alma sköt bort hans hand och upphörde ej att sy.

"Huru? -- Besvärar jag dig?"

"Ja."

John såg på henne med en lång blick, men hon slog ej upp sina ögon.

"Riktigt sant?"

Inte ett ljud.

Då steg John upp och gick bort. Alma märkte på hans sätt att vända sig
om och på hans gång, att han var ond. Hon blef förskräckt, ty något
sådant hade ännu aldrig händt.

Det svartnade för hennes ögon, hjertat upphörde att slå, händerna och
fötterna kändes kalla. Hvad hade hon gjort?

Hon blickade upp och såg huru John med ett häftigare ryck än vanligt
drog igen farstudörren efter sig.

"John, John," hviskade hon.

Men John hörde ej. Alma slängde sitt arbete ifrån sig. Hon gick ett
stycke åt sidan in bland träden, kastade sig framstupa ned i gräset och
grät bittert.

Förhållandet dem emellan var brutet, ingenting i verlden skulle kunna
göra det helt igen. John skulle efter detta bli ännu kallare, ännu
tvärare -- och hon --? Hon skulle velat sjunka under jorden, der hon låg
med ansigtet i gräset. Just i detta ögonblick, för evigt!

Ty hon skulle aldrig mer ha en glad stund i lifvet. Allt var förändradt,
och så plötsligt hade det skett, likasom med ett enda slag. Foglarna
kvittrade som förut i träden och barnens glada röster hördes från
stranden, men de ljödo ej nu mer i hennes öron så, som förr.

Och John kom ej för att se efter henne. Hon halft hoppades, halft
fruktade detta. Men han kom ej. För honom var det likgiltigt, om
förhållandet mellan dem var godt eller dåligt.

Hon grät till dess hon blef så trött, att hon ej mer förmådde tänka, ej
ens sörja. Hon låg fortfarande kvar i samma ställning. Slutligen kände
hon, att hon blef kall på den fuktiga marken, och då steg hon omsider
upp. Så svag hade hon blifvit af sinnesrörelsen, att hon kände svindel,
då hon reste sig upp, och att hela hennes kropp darrade.

Hon såg omkring sig. Solen var redan i nedgående; det led till
kvällsvardstid. Hon gick till stranden, sköljde sina ögon med det kyliga
vattnet och tog sedan barnen med sig upp.

Maten var framsatt på bordet. Hon bad Arvi kalla fadren.

"Pappa äter inte," tillkännagaf Arvi, då han kom tillbaka från fadrens
rum.

Alma pysslade om barnen utan att säga ett ord, bragte dem till hvila och
lade sig äfven sjelf.

Men hon fick inte sömn. En timme förled och allt blef tyst omkring
henne. I början hördes då och då ett skrammel från köket, men snart
upphörde äfven det. Helmi sof lugnt och djupt i sin vagga bredvid
sängen, med den lilla handen knuten på täcket. Hennes ögon voro slutna
och dragen fridfulla. Munnen drog sig ibland till ett leende; säkert var
det något angenämt hon drömde om, den lilla. Lyckliga tid! Ingen sorg,
intet bekymmer och ingen själsångest!

Dörren till salongen stod öppen. Men John hade stängt sin på motsatta
sidan. Huru länge tänkte han dröja? Väntade han, att hon först skulle
somna? Eller ämnade han alls icke komma? Kanske skulle han lägga sig på
soffan i sitt eget rum?

Alma slöt ej sina ögon, utan låg och såg på månljuset, som genom
salongsfönstren föll öfver golfvet. I sofrummet var skumt, emedan
gardinerna voro nedfälda; men i salongen var det ljust. Och fridfullt,
tyst och hemtrefligt. Äfven möblerna, stolarna, borden och sofforna sågo
så fridfulla ut; de rubbades ej af verldens sorger.

Men nu -- nu!

Dörren till Johns rum öppnades och han kom genom salen med ljus i
handen. Almas hjerta klappade häftigt, men hon slöt ögonen och låg
orörlig, liksom hade hon varit död. John stälde ljuset på bordet bredvid
sängen och stod en stund stilla. Alma kände att John betraktade henne.
Sedan vände han sig bort och började kläda af sig. Alma öppnade litet på
ögonlocken och betraktade i hemlighet hans ansigte. Det var strängt och
allvarligt. Alma skälfde och slöt åter ögonen.

John vände sig ej mera åt henne, utan lade sig och blåste ut ljuset. Der
var han nu så nära henne och likväl på samma gång så långt borta. Alma
lyssnade på hans andedrag och följde hans minsta rörelse.

"John!" hviskade hon inom sig. "Förlåt mig, jag är ju din egen. Jag
älskar ju dig af hela min själ. Förlåt! Var inte ond, jag kan inte
lefva, om du är så der kall och oförsonlig!"

Hon lyfte sitt hufvud från dynan. Kanske ämnade hon säga detsamma högt,
men John hade redan hunnit somna. Tungt och jemnt andades han och visste
ej af några qval.

Alma sjönk tillbaka på sin bädd.




IV.


Dagen derpå kom det främmande. Herr Nymark och borgmästar Lagander hade
farit ut att segla, men då vädret blifvit lugnt, hade de vikit in hit,
fastän de visste att herrskapet Karell redan var i flyttningsbrådskan.

Alma var svag och trött och dessutom nedslagen till sinnet, ty John var
allt ännu lika ovanligt allvarsam och uppehöll sig nästan ej alls på
hennes sida.

Hon skulle ej haft lust att taga emot främmande; hon tyckte att hon ej
skulle orka hålla dem sällskap. Derför var det först hennes afsigt att
ej visa sig, utan låta herrarna sköta sig sjelfva.

Men så kom hon att tänka på att John kanske skulle upptaga det illa; han
skulle tro, att hon var ond sedan i går och derför drog sig undan. Och
dessutom kom hon att tänka på hvad Nymark hade sagt om kärlekens natur
hos mannen....

"I kärleken är kvinnan slaf och mannen herre, fastän det borde vara
tvärtom ... låta sig beundras också af andra män ... uppegga deras
kärlek..."

Hon beslöt gå in. Tog en vackrare klädning på sig och kammade håret ner
i pannan, ty hon visste att det klädde henne.

Nymarks blick ljusnade, då hon steg in i salongen, och i båda herrarnas
sätt syntes genast denna tysta beundran, som alltid gör intryck på
kvinnan.

Alma tog plats i soffan, John satt der bredvid i en länstol och Nymark
midt emot i gungstolen. John var allvarsam och fåordig, men utan att bry
sig derom underhöll Alma ett lifligt samtal med gästerna.

"Det var trefligt, att ni kom," sade hon. "Nu dröjer ni här hela dagen,
inte sant?"

"Det beror af er," sade Nymark.

"Bra. Då far ni inte bort förrän sent i afton."

Alma märkte, att John betraktade henne en smula förvånad. Men hon
låtsade ej derom.

"Och vi skola roa oss riktigt af hjertans grund. Vi skola glömma allt
som är ledsamt, alla verldens sorger och bekymmer. Herr Nymark och herr
Lagander, tycker ni det är intressant att kasta ring?"

"I ert sällskap är allting intressant," svarade Nymark.

"Ni skall inte säga artigheter, utan tala nu rena sanningen!"

"Jag försäkrar."

"Men John kommer säkert inte med?"

Hon kände sig litet skygg och osäker, då hon gjorde denna fråga.

"Bry er inte om mig," sade John. "Jag läser gerna tidningarna under
tiden."

"Skola vi börja då?" föreslog Lagander.

"Nej, vi skola dricka kaffe först."

Hon gick för att bestyra om det.

Nymark tog Ibsens "Rosmersholm," som låg på bordet.

"Hvad tycker du om den här?" frågade han Karell.

"En underbar bok! En harmonisk förening af konst, vetenskap och
religion."

"Skada blott, att just ingen förstår den," sade Nymark leende.

"När ha menniskorna genast förstått en större och högre sanning? Det är
snart tvåtusen år sedan kristendomens framträdande; förstå de den
riktigt ens ännu?"

"På den frågan kan jag inte svara. Men jag önskade gerna veta hvad Ibsen
slutligen vill. Hittills har liberalismen dugit åt honom, nu förkastar
han äfven den."

"Emedan han ser hvart friheten leder, om inte en sinnesförändring
försiggår hos menniskorna. Ibsen är just derigenom vår tids mäktigaste
ande, att han uppfattar nutidens brister, villfarelser och behof djupare
och klarare än någon annan. Och han förkastar i sjelfva verket inte
friheten, men han bekämpar sjelfsvåldet och lösaktigheten."

"Och sedan går han och knådar in sedeläran i konsten. Nej, Gud bevare,
det är bättre att hvar sak hålles skildt för sig. Låt konsten vara
konst, vetenskapen vetenskap och sedeläran sedelära."

"Jag är af annan åsigt. Jag tror, att endast den menniska kan blifva
helgjuten och sund, som sträfvar att med sig införlifva utvecklingens
resultat såväl från det ena, som från det andra och tredje hållet. Och
om de kunna få plats i samma själ, så hvarför då inte också i samma
verk. Deri ligger skaldekonstens stora betydelse i våra dagar; ty med
större eller mindre klarhet syftar den just till detta mål."

"Utan att lyckas; ty konsten gör inte något förbund, allra minst med
religionen."

"Hvarför inte?"

"Den förlorar då båda sina lifsvilkor, frihet och naturlighet."

"Misstag. Dogmerna fjättra friheten och naturen, men religionens anda
gör det inte. Den blott förädlar och renar, höjer och adlar båda."

"Och uppreser råmärken."

"Endast der de behöfvas," sade John leende. "Och de äro rätteligen inga
råmärken, utan varningstecken mot blindskär och andra farliga ställen."

"Blindskär --?"

"Om hvad disputerar ni?" frågade Alma, som i detsamma kom in.

"Vi voro högt ofvan molnen, fru Karell. Ni kom i rättan tid för att
påminna oss om att det är mycket skönare och härligare här på jorden, än
der uppe."

"Påminner jag er om det?"

"Man känner det i er närhet."

"Roligt att höra! Och vår borgmästare? Försvann han der uppe bland
molnen?"

"Gud bevare! Nej, han är der på verandan. Lagander! Din stuguknut
brinner!"

Borgmästaren visade sig i dörren. Han torkade sig med näsduken i pannan.

"Redan? Ja, det är verkligen dugtigt varmt."

"Kom och svalka er med en kopp hett kaffe."

Lagander skrattade och följde inbjudningen.

"Först med hett kaffe och sedan med att kasta volang?"

"Precist."

"Fru Karell," sade Nymark, "eftersom vi nyss talade här om litteratur,
så skulle jag gerna vilja höra hvad ni tycker om Zola."

"Ingenting. Jag har inte läst något af honom och känner honom således
inte."

"Inte? Är det möjligt? Skall det förstås så, som om ni inte heller ville
känna honom?"

"Det skall jag svara på, när jag fått erfara hurudan han är."

"Tillåter ni, att jag hemtar åt er några af hans arbeten?"

"Gerna. Men om han är sådan man säger, kan det lätt hända, att jag inte
läser många sidor."

"Ni kan inte låta bli att läsa hans böcker, om de en gång ligga på ert
bord. Man måste beundra dem, ty det är natur i dem från början till
slut. Och den framställes der i hela sin fullhet, alla dess
uppenbarelseformer jemsides med hvarandra, såsom lika berättigade, lika
fria, af lika stort värde. Ingenting döljes, ingenting hålles hemligt."

John smålog.

"Men hvad säger John?" frågade Lagander. "Kanske han inte låter sin fru
läsa Zola?"

"Om han försöker hindra henne att göra det, så är jag säker på att fru
Karell läser hvar enda bok, som jag hemtar. Den förbjudna frukten är
alltid den mest frestande."

"Jag ämnar alls inte göra det," sade John leende.

"Deri gör du klokt ur din egen synpunkt."

"Nej, jag tvärtom värderar Zola. Men man måste kunna läsa honom, se hos
honom äfven litet annat, än det, som du nyss framhöll."

"Du ämnar väl inte, i Herrans namn, göra honom till en sedlighetens
apostel?"

"Ditåt lutar det litet."

"Kors och bevars! Är nu inte ens Zola fridlyst? Jag råkar rakt i
förtviflan. Fru Karell, låt oss gå och kasta volang!"

"Just detsamma tänkte jag föreslå. -- Herr Lagander!"

"Jag är färdig!"

"Och John?"

"Jag ser hellre på från verandan och läser tidningarna."

De gingo då och började leken. Alma var till sin egen förvåning genast
med hela sin själ inne i den. När hon kastade ringen upp i luften, eller
sträckte sig på tåspetsarne för att taga emot den på käppen, voro hennes
rörelser så smältande mjuka och behagliga, att de båda herrarna
ovilkorligt följde dem med förtjusta blickar. Den ljusa
bomullstygsklädningen satt tätt efter kroppen från midjan ända upp till
halsen, och gestaltens yppiga konturer aftecknade sig tydligare än
någonsin här ute i fria luften vid kroppens vexlande ställningar. Allt
emellanåt, och isynnerhet då hon sprang, syntes hennes små, vackra
fötter under de fladdrande fållarna.

"Vid min själ, hon är den mest förtjusande kvinna på jorden," hviskade
Nymark till Lagander.

"Förälska dig bara inte i en annans."

"Jag enleverar henne från Karell."

"Nå nå!"

"Det gör jag, hin regera! Och Karell förtjenar det. Han har styfnat i
sin säkra ro. Förstår sig inte ens på att njuta af det, som är hans
egendom."

"Hur vet du det?"

"Åh, det syns nog. Lika så likgiltig och öfvermätt, som alla andra äkta
män."

"Men hvad säger fru Karell sjelf? Skulle du verkligen kunna vinna hennes
ynnest?"

"Du måste anse mig vara bra dum, då du tviflar derpå."

"Galenpanna!"

"Hon är alltför vacker och alltför god för att vissna bort i det
äktenskapliga lifvets enformighet."

"Herr Nymark, tag emot!" ropade Alma, som under tiden sökt en ring,
hvilken hade flugit långt bort öfver hennes hufvud.

Nymark höjde sin käpp.

John satt hela tiden på verandan, rökte papyrosser och läste
tidningarna. Men slutligen lade han bort dem, blåste ut väldiga rökmoln
och försjönk i djupa tankar. Blicken vändes gång efter annan till dem
der nere, men tankarna tycktes vara på annat håll. Först då leken var
slut och Alma samt gästerna åter kommo upp på verandan, slöt också han
sig till sällskapet.

"Har ni nu fått det svalt?" sade han leende.

"Ja, det ha vi," svarade Alma och satte sig varm och trött på en bänk.
"Kom närmare och säg ut," tillade hon till Maja Lisa, som blinkade och
vinkade med fingret i dörrspringan. "Vi hafva inga hemligheter för
herrarna."

Maja Lisa förde handen till munnen, frustade ut i skratt och blef röd.
Hon kom ändå slutligen, med munnen hopsnörpt och utan att se till höger
eller venster, rakt fram till Alma och hviskade henne något i örat.

"Middagen är serverad!" sade Alma och steg upp.

Nymark bjöd henne sin arm, och derigenom kommo de äfven nu att sitta
bredvid hvarandra vid bordet. Sålunda fick Nymark tillfälle att hela
tiden visa Alma en uppmärksam artighet, på samma gång han på närmare
håll kunde beundra hennes hys rena skärhet och formernas mjuka rundning.
Och han hade stundom svårt att hålla tankarna tillräckligt tillsammans
för att deltaga i de öfrigas samtal.

Det var om landtdagsvalen John och Lagander talade. I de flesta städer
hade de svensktsinnade segrat, ehuru röstskalan blifvit begränsad.
Lagander dundrade mot de svensktsinnade och kallade dem
tallriksslickare. Men John sökte lugna honom.

"Det är vårt eget fel," sade han. "Vi nationelt sinnade ha inte nog
energi och styrka. De svensktsinnade hålla ihop, det är naturligt. Men
de skulle inte kunnat segra, om vi varit litet vaksammare."

"Hvem kan täfla med dem. De ha förmögenheten på sin sida och de inneha
alla de högre ämbetena. Nog går det då an att pösa."

"Men vi ha ändå styrkan, ty vi ha hela folket bakom oss."

"Folket har ännu inte vaknat upp till att försvara sina rättigheter."

"Det vaknar hvad det hinner. Rom bygdes inte på en dag."

"Ja, allt behöfver sin tid. Det der påminner mig, fru Karell, om vårt
samtal senast."

"Kan ni tänka, att också jag ofta har kommit ihåg det, och isynnerhet
dessa senaste dagar," sade Alma leende.

"Verkligt sant?"

Han såg forskande Alma i ögonen och förstod, att de båda syftade på
samma sak, nemligen på det de hade talat om kärleken mellan man och
kvinna.

"Kanske medger ni redan, att jag hade en smula rätt?"

"Inte ännu."

"Rom bygdes inte på en dag, och gamla inrotade vanor fås inte bort med
ens," sade Nymark leende.

"Ah," utropade Lagander, "jag vet redan om hvad ni talar."

Alma rodnade lätt. Hon skulle ej på något vilkor velat upprepa samtalet
så att hennes man hörde det.

Nymark märkte det och kom henne ridderligt till hjelp.

"Ja, naturligtvis derom, att fru Karell inte på något vilkor vill
deltaga i sällskapslifvet utom hemmet."

Deras ögon möttes åter och blickarna bekräftade ett litet, hemligt
förbund.

"Karell, bistå oss," sade Lagander, "och säg åt din fru, att hon
verkligen måste ändra åsigt i den saken."

"Lefve friheten!" sade Karell.

"Bra!" utropade Nymark, "det ordet tar jag fasta på. Från din sida möter
det således inte något hinder, bara din fru går in derpå?"

"Naturligtvis inte."

"Och du upptager inte heller illa, om jag gör hvad jag kan för att få
henne att bifalla?"

"Gud bevare!" sade Karell leende. "Jag ger dig full frihet."

"Hör ni, fru Karell?"

"Jag hör."

Alma böjde sig öfver sin tallrik. John bryr sig inte om det, tänkte hon;
knappast skulle han lägga det på sinnet, äfven om jag skulle förälska
mig i någon annan.

Nymark beundrade hennes fina nackhår, hvilka slingrade sig i lockar ner
på det hvita hullet.

"Hvad menar ni, fru Karell? Kommer jag att lyckas?"

"Man kan ju försöka."

"Ni småler. Det ger mig hopp. Åh, ni har inte hjerta att säga nej."

"Men hvarför? Jag frågar det ännu en gång. Inte kommer jag ändå att
bidraga till någons nöje."

"Låt andra afgöra den saken," sade Lagander.

De stego upp från bordet. Nymark och Alma gingo ut på verandan.

"Kommer ni inte att bidraga till någons nöje?" frågade Nymark sakta,
lutande sig ner emot Alma, som stödde sig på hans arm. "Säg hellre, att
ni inte har nöje af någon. Ni, som inte bryr er om någon?"

Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma på verandan,
ty John och Lagander gingo ned till löfsalen.

"Låt mig hålla härfvan åt er," bad Nymark, då Alma lindade den kring sin
arm för att börja nysta.

Han drog fram en liten tältstol och satte sig framför Alma, så nära, att
han nästan rörde vid hennes klädning. Hvarje gång en liten fnurra kom på
härfvan, lutade han sig ännu närmare, men äfven hans minsta rörelse
visade en aktningsfall och ödmjuk beundran.

"Det här påminner om riddartiden," sade han, "då vi män hade för sed att
sitta så här vid våra hjertans herskarinnors fötter."

"Nu herskar kvinnan inte mer öfver era hjertan, och derför har ni lagt
af den seden."

"Inte derför. Det har skett till följd af kvinnans vilja. En sådan här
lycka få vi nu mer endast af en slump. Också nu måste jag genast stiga
upp, så snart härfvan är slut."

"Naturligtvis, eftersom jag inte är ert hjertas herskarinna."

"Hur kan ni veta det?"

"Nå --" Alma rodnade och ämnade först bli allvarsam; men snart smålog
hon åter. "Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig
äfven andra af riddartidens seder."

"Nemligen?"

"Galanteriet."

"Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan
framträda i våra dagar."

John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste
en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin
blick mot verandan. En liten, knapt märkbar rynka bildade sig mellan
hans ögonbryn; han drog sig längre bort och vände sig åt annat håll.
Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjäl några, men tröttnade
snart derpå, då alltid nya kommo i deras ställe. För att få ro utbredde
han det stora Dagbladet öfver sitt ansigte.

Längre fram mot kvällen, då de främmande hade tagit farväl, kvarblef
Alma en stund sittande i båten vid stranden. Hon såg först efter deras
långsamt bortseglande slup och viftade med näsduken till svar, då de
svängde sina mössor.

Gårdagens missmod hade nästan försvunnit ur hennes sinne i detta
ögonblick, eller rättare, hon kom ej ihåg det, ty tankarna rörde sig på
annat håll. Det var oklara, sväfvande tankar, hvilka korsade hvarandra i
hennes hjerna.

Hon hade lofvat Nymark många saker. Bland annat att han ofta skulle få
komma och helsa på dem, så snart de flyttat till staden. "Någon gång,"
hade Nymark sagt, men hon visste mycket väl, att det betydde "ofta."

Sedan hade hon ännu så der halft på lek lofvat att hon skulle besöka
alla offentliga nöjen, som skulle ega rum under september, antingen det
då var soaréer, konserter eller andra dylika tillställningar. Och med
anledning häraf beslöt hon att straxt efter sin återkomst till staden
låta göra sig några nya toaletter. Hon skulle låta göra dem riktigt
fina, efter nyaste modejournal, och äfven välja sådana färger, hvilka
passade för hennes hy. Ty hon ville inte på några vilkor förefalla
obetydlig eller illa klädd om, hon en gång beslöt sig för att gå i
sällskap.

Och hvarför skulle hon inte gå, ung och lefnadsglad som hon ännu var?
Hvad båtade det att hon sörjde deröfver, att äktenskapet inte motsvarade
hennes förväntningar, att John hade blifvit kall och likgiltig? Kanske
hade han blifvit det just derför, att hon med hela sin själ hade
hängifvit sig åt honom allena....

Nymark hade kanske rätt, åtminstone till en del...

Alma lät nu hans yttranden, uppförande, utseende, afbrutna suckar och
hviskningar passera revy. Hon kände hälft instinktmässigt sin makt, och
detta gaf henne en underbar, omedveten säkerhet och belåtenhet. Det var
henne dessutom ett nöje att tänka på Nymarks fina anletsdrag, hans
vackra gestalt och hans glödande blickar -- blickar, sådana John ej mer
på länge....

Hennes samvete anklagade henne ett grand, för att hon erinrade sig dem
utan en afvärjande eller klandrande tanke. Men hon kväfde snart dess
röst. Var det hennes fel, om Nymark älskade henne? Och hvad ondt låg det
rätteligen deri? Någon genkärlek hade han ju från allra första början
icke ens hoppats på. Inom tillbörliga gränser skulle hans känslor i alla
fall komma att hålla sig, ty Alma egde ett mäktigt skydd i sin kärlek
till John...

Och ingenting hindrade ju henne att vara vänlig mot Nymark eller att
umgås med honom. Han var trefligare och gladare än andra herrar,
visserligen litet lättsinnig, men hvad betydde det! Denna egenskap
skadade ej i sällskapslifvet...

Han hade dessutom isynnerhet en god sida: han blef förtjust och tacksam
öfver det minsta ynnestbevis. Om han kunde vinna aldrig så litet
genkärlek, skulle han helt visst känna sig alldeles öfverlycklig. Helt
annorlunda än John!...

Mina kom och bad henne in. Helmi grät, och hon kunde inte bringa henne
till lugn.

"Jag tänkte, att hon kanske bättre skulle somna bredvid frun," sade hon.

Alma gick in, knäpte upp de öfra knapparna i sin klädning och lade sig
på sängen.

"Skall inte frun kläda af sig med detsamma?" frågade Mina; "det är ju
redan sent."

"Inte ännu. Bär hit Helmi!"

Helmi slutade genast att gråta, då hon lades vid modrens bröst, i
hvilket hon ifrigt grep tag både med munnen och med båda händerna. När
hon hade stillat sin hunger, låg hon der helt belåten och sög, såg upp
till modren och smålog. Men modren log ej till svar och vände ej ens sin
blick till henne.

Helmi släpte för ett ögonblick bröstet, såg ifrigt upp på modren och
sade "gää", för att väcka hennes uppmärksamhet.

"Somna nu bara," sade Alma litet otåligt och gaf henne åter bröstet.

Då Helmi fann, att hon ej lyckades tilldraga sig modrens uppmärksamhet,
åtnöjde hon sig med att i värmen från modren sakta fortsätta diandets
ljufva njutning, och derunder insomnade hon så småningom.

Alma reste sig försigtigt upp, igenknäpte åter klädningen och gick ut på
verandan. Der var tyst och skumt. Från Johns rum lyste ljus mellan de
nedfälda gardinerna.

Hon satt på samma ställe, der hon hade suttit på dagen, då Nymark höll
härfvan åt henne. Hon lutade sig mot ryggstödet, lade händerna i kors i
famnen och sträckte ut sina fötter.

Så djupt hade hon sjunkit i drömmar, att hon ej märkt, att ljuset
försvann från Johns fönster, och ej hörde något, innan han stod bredvid
henne och sade:

"Sitter du här allt ännu?"

Alma ryckte till och kastade en skygg blick på honom.

John smålog. Äfven den sista bittra känslan efter gårdagen försvann
fullständigt, om han ens mer hade hyst någon sådan.

Alma var så förtjusande der i sin halfliggande ställning. I
aftonskymningen syntes hennes ansigte blekare än vanligt, men på samma
gång äfven rörande skönt.

"Kom bort, grynet," hviskade John och tog hennes hand.

Alma följde honom lydigt in.

Fastän de ingenting sade och ingen uppgörelse kom till stånd, egde
emellertid dem emellan en fullständig försoning rum denna kväll.




V.


Derefter var Alma några dagar lugnare till sinnes. Flyttningen gaf henne
fullt upp med sysselsättning, och sedan skulle åter hemmet i staden
ställas i ordning. Det var ej tid att tänka på annat, då man måste
arbeta tills man tröttnade.

John hade, i likhet med alla män, en fasa för dessa storstädningar i
hemmet. Då sådana förekommo, tog han alltid till flykten, och så äfven
nu. Alma såg det denna gång med nöje.

"Gå bara," sade hon, "så att vi riktigt i ro få ställa i ordning här."

John varnade dem för att röra vid hans papper -- och gick.

Salongsgolfvet var ännu inte skuradt. Derför bar Alma dit alla
krukväxter, sprutade vatten öfver dem, torkade krukorna rena, afskar de
torra bladen och jemnade mullen ofvanpå.

Hon var klädd endast i en rödrutig morgonrock, och håret hade under
rörelsen fallit ned.

Då råkade Nymark komma just som olägligast.

Det förtretade Alma en smula, men hon bad honom likväl stiga in i hennes
mans rum, som redan var städadt.

För ingen del, han ville inte störa.

"Men får jag inte se på er här? Ni passar så bra bland blommorna, ni,
som sjelf hör till dem."

Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags
språk; det föreföll henne dumt och innehållslöst.

"Jag gör ingenting, så länge ni ser på," sade hon med bestämdhet till
Nymark, som stod på tröskeln och stödde sig mot dörrposten.

"Då tvingar ni mig väl att gå bort."

Alma svarade just ingenting härpå, ty hon önskade verkligen inom sig,
att han skulle gå. Nymark sade farväl och gick.

Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt
efter litet tänkte hon på Nymark och upphörde med arbetet för att
eftersinna, om han kanske kände sig sårad och om han alls numera skulle
besöka dem.

"Det är detsamma," sade hon för sig sjelf, "och det är äfven bättre så."

Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta
beslut, att hon ej skulle köpa sig nya toiletter, såsom hon hade tänkt,
och ej heller gå i sällskap.

De följande dagarna tänkte hon endast på detta. Men hvarje gång det
ringde på tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark,
som kom. Men när det ej var han, kände hon sig liksom besviken och blef
misslynt, utan att hon dock gjorde sig reda för af hvilken anledning.

Och det var i sjelfva verket ej den enda orsaken till hennes
misslynthet. Ännu annat kom till. Annat, som egentligen just inte var
någonting alls.

Hemmet var åter fullständigt i ordning, hvarje vrå putsad och städad. Nu
skulle de bort njuta deraf. Också satt Alma till en början någorlunda
nöjd och belåten vid sitt handarbete och såg med välbehag då och då
omkring sig. Allting såg så nätt och trefligt ut. Hon förmanade Arvi och
Ella att ej bringa något i oordning och påminte dem om att väl aftorka
sina fötter, innan de kommo in.

Men hon skulle önskat, att också någon annan hade sett och beundrat med
henne rummens prydliga ordning. Derför satt hon och väntade främmande;
men ingen kom. Och John gaf sig lika litet nu som förr tid att vara
tillsammans med sin familj. Antingen var han upptagen ute, eller också
satt han i sin kammare vid skrifbordet och arbetade. På detta sätt
började Alma småningom tycka, att all hennes möda ändå hade varit
förgäfves spild, då hon ej hade något motsvarande nöje deraf.

En dag beslöt hon gå på visit till fru Leistén. Ej derför, att hon just
skulle längtat efter henne; ty fru Leistén hörde till dem, hvilka endast
talade om pigorna, eller egentligen blott om deras möjliga och omöjliga
fel och brister. Intet annat ämne i verlden intresserade henne. Men Alma
kände enformigheten och ensamheten så tryckande, att hon måste söka
någon omvexling. Och i brist på bättre gick hon då för att höra på
klagovisor öfver pigornas fel och svagheter.

Hon var just färdig att gå. Hon stod i tamburen och knöt hattbanden, då
dörren öppnades och Nymark steg in.

"Återigen kommer jag olägligt. Det ser ut som om jag skulle förföljas af
ett oblidt öde," sade Nymark, då han såg Alma färdigklädd att gå ut.

"Ni kommer alls inte olägligt. Tvärtom. Välkommen!"

Alma räckte honom gladt sin hand.

"Men ni ämnar er ju ut."

"Jag stannar tusen gånger hellre hemma."

Och Alma berättade hur hon hade haft grufligt ledsamt och hur hon hade
tänkt gå att skvallra om pigor, för att slippa undan den dödande
ledsnaden.

De skrattade deråt båda af hjertans grund, under det de stego in i
salongen.

"Inte sant," sade Nymark, "i hela verlden finnes det ingenting så
dödande, som ledsnaden. Och det kommer sig blott deraf, att vi menniskor
äro skapade för att lefva. Ledsnaden är brist på lif."

"Alldeles så, en fullständig brist på lif. Men säg, hur skall man
frälsas från den? Vet ni någon utväg?"

"Låt oss sluta förbund. Ensam kan ingen besegra denna fiende, men om vi
båda i förening börja striden, så kunna vi helt visst förjaga honom."

"Topp! Vi skola sluta förbund. Och vi välja er till chef. När skola vi
börja striden?"

"I kväll."

"Och på hvad sätt?"

"Vi skola gå på brandkårens fest. Jag kom i sjelfva verket för att
påminna er om ert löfte."

"Ah, ni har således hållit det i minnet."

"Jag har inte glömt det för ett ögonblick."

Dessa ord beledsagades af en blick, som bragte Alma att rodna. Men hon
skyndade att blanda bort saken.

"Naturligtvis står jag fast vid hvad jag en gång beslutit."

Hon kom nu ej alls ihåg sina senare beslut.

"Verkligen? Och jag som redan trodde, att ni hade ångrat er."

Alma skrattade och var en smula förlägen. Men hon slapp att svara något,
ty i detsamma kom John hem.

"Kommer du på brandkårsfesten i afton, John?" frågade Alma.

"Jag kan inte," svarade han och satte sig i en länstol bredvid henne,
"jag har stadsfullmäktiges sammanträde."

"Vore det så farligt, om du för en gång blefve borta derifrån?"

"I dag ha vi vigtiga frågor före. Och sanningen att säga, så har jag
just ingen lust för hela festen."

"Det är just det."

Alma såg melankoliskt på Nymark.

"Kom då ni åtminstone," sade han.

"Ja, du kan ju gå ändå, om du har lust."

"Någon förströelse behöfver också jag. Ingen menniska härdar i evighet
ut med att laga mat och sköta barn."

Alma såg ned och ryckte nervöst i ena hörnet af bordduken, som hon råkat
taga i sin hand.

"Ingen hindrar dig att följa din egen vilja i det afseendet," svarade
John allvarligt.

Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann säga något.

"Ingen hindrar!" Alma kämpade med sina tårar. "Nog vet jag det. Men det
anses ändå vara illa."

"Hvem anser så? Ni sjelf."

"Inte jag, men John och alla menniskor."

"Det är inte sant, fru Karell. Och om de också gjorde det, behöfver ni
väl bry er derom? Sådant är ju ingenting annat än inskränkthet."

Tårarna trängde sig likväl oemotståndligt fram i Almas ögon. En smula
förlägen tryckte hon näsduken mot ansigtet.

"Hur barnslig jag är!"

"Ja, verkligen! När skall ni frigöra er från dessa gamla åskådningssätt
så pass mycket, att ni vågar andas den fria, friska luften."

"Då skulle jag förmodligen börja sträfva att bli medlem af
stadsfullmäktige och landtdagen, såsom andra raska kvinnor i våra
dagar."

"Nej, Gud bevare, lemna dessa områden åt de gamla och fula. Åt er bjuder
lifvet en skönare lycka."

Nymark tog sin hatt.

"Får jag komma och hemta er i afton, eftersom John inte kommer med?"

"Vill ni vara så god?"

"Med största nöje. Alltså, farväl till i afton, fru Karell!"

"Farväl."

De gåfvo hvarandra handen, och dörren slöt sig efter Nymark.

"Han är vänlig och angenäm," tänkte Alma, då hon blef allena; "det är
intet underligt att man trifs så väl i hans sällskap."

På kvällen, då Alma gjorde toilett för festen, kom Arvi till henne med
kartan och geografin.

"Jag hittar ingenting på den här kartan, mamma. Och vi ha så svår lexa.
Alla berg i mellersta Europa."

"Åh, gå och be att pappa visar!"

"Pappa är inte hemma."

"Försök hjelpa dig sjelf till rätta. Mamma har inte tid."

"Men när jag inte hittar."

Arvi envisades och började sedan gråta.

"Är du stygg mot mamma? Nu hjelper jag dig i ingen händelse. Och du
skäms inte att gråta! Gå genast bort. Mamma vill inte ens se en sådan
gosse."

Alma slog ut sin näsduk och fuktade den med parfym. Nymark väntade på
henne i salongen.

"Hur utomordentligt vacker den der havannafärgen är," sade han, då Alma
inträdde.

"Verkligen?"

"Och äfven i öfrigt är kostymen utmärkt väl gjord."

"Ni måtte vara kännare."

"Jag kan åtminstone säga hvad som är vackert och hvad som inte är det."

"Då ger ni mig säkert goda råd, när jag härnäst låter göra mig en ny
kostym?"

"Gerna. Men har ni också förtroende till mig?"

"Obetingadt. Isynnerhet som jag fruktar, att jag kommit litet på
efterkälken i sådant."

"Då skall jag göra er så skön, att ingen kvinna i verlden skall kunna
täfla med er."

"Jag nöjer mig i alla fall med mindre," sade Alma skrattande och gaf en
tacksam blick åt Nymark, som hade hjelpt regnkappan på henne.

Till festens program hörde sällskapsspektakel. De kommo i lagom tid,
just då det ringde tredje gången och förhänget gick upp. Man gaf "Första
kärleken."

"En stor kokett, den der lilla fröken!" sade Nymark sakta till Alma.

"Hvad heter hon?"

"Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma."

"Allas gemensamma?"

"Vid den åldern förälskar man sig vanligen i samma föremål. Först senare
väljer sig hvar och en sitt."

"Är den der baronen lyceist?"

"Antagligen."

"Men jag tycker att fröken Wahlberg inte spelar så tokigt."

"Hon försöker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje
rörelse. Nej men, det der är riktigt komiskt!"

"Ni är en sträng kritiker. Vid ett sällskapsspektakel får man inte
fordra alltför mycket."

"Jag fordrar ingenting, jag endast njuter."

"Ni njuter af att få skratta och gyckla."

Förhänget fäldes. Applåder ljödo. Nymark klappade ifrigt i händerna och
ropade: "bra, bra!"

"Hycklare!" sade Alma och såg på honom.

"Hon tror sig vara en stor konstnär. Vi må unna henne den glädjen."

"Huru kan ni vara så elak?"

"Jag elak? Bara hon visar sig i salongen, skall jag genast gå och tacka
henne och säga, att hon spelade bättre än fröken Aalberg. Ni skall få
se, att hon blir förtjust deröfver."

"Och det gör ni med godt samvete?"

"Hon är endast sjutton år, fru Karell. Man får väl alltid skämta litet
med barnen."

"Utan att alls fråga efter huru det verkar på dem?"

"Nåd, fru Karell! Predika inte moral för mig, det är i alla fall
förspild möda, ty jag är en mycket otacksam lärjunge."

"Och ni tvekar inte alls att tillstå det?"

"Emedan jag vet, att ni förlåter det för mina många goda sidors skull.
Inte sant?"

"Man måste skratta åt er, om man vill eller inte."

"Och vara vänlig som förut. Får jag lof?"

Han bjöd henne sin arm.

"Hvart?" frågade Alma.

"Om ni behagar, så gå vi dit in i sidorummet och dricka te."

Nymark höll sig vid Almas sida hela kvällen. Presenterade för henne nya
bekantskaper, dansade blott helt litet och nästan endast med henne och
lemnade henne ej ens för ett ögonblick ur sigte.

Efter andra fransäsen hade tre, fyra herrar efter hvarandra bjudit upp
Alma till vals, och den femte stod redan och väntade, då hon andfådd
sjönk ner på sin stol.

"Dansa inte mer!" hviskade Nymark, böjande sig fram öfver stolens
ryggstöd.

"Hvarför inte?" frågade Alma.

Hon fläktade med solfjädern och slog de blixtrande ögonen upp mot
Nymark.

"Er helsa tillåter det inte."

"Men det är så roligt. Jag kan inte sluta ännu."

Hon var redan ånyo på golfvet.

De hade dansat ett par hvarf, då Alma tungt stödde sig emot kavaljerens
arm.

"Jag svimmar," ljöd det från hennes läppar.

Nymark skyndade fram och nästan bar henne till en soffa i sidorummet.
Äfven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som skötte
om henne. Hon lemnade sig med en känsla af tacksamhet åt Nymarks
omsorger. Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vän och
kamrat.

"Det går öfver redan," sade hon sakta, fastän hon ännu inte egde kraft
att höja ögonlocken.

"Hvarför lydde ni inte mig?" förebrådde henne Nymark.

"Banna mig inte; jag är frisk nu igen."

"Men ni får inte dansa ett steg nu mer."

"Jag måste väl vara lydig."

Alma förmådde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.

"Hvad ni är blek ännu."

"Det här kom helt säkert af att jag inte har dansat på så länge," sade
Alma leende. "Förr höll jag nog ut utan uppehåll ända till morgonen."

Nymark hemtade vin åt henne, och sedan hon druckit ett par glas, kände
hon sig fullkomligt återstäld.

Hon hade lust att fortsätta dansen, men Nymark hindrade henne.

"Om ni blir sjuk sedan, så låter inte John er komma en annan gång," sade
han.

Och sålunda blefvo de kvarsittande der för återstoden af kvällen. De
superade, samspråkade gladt och skrattade.

Bekanta fruntimmer kommo och helsade på Alma. Hon försökte göra sitt
bästa för att visa sig tacksam emot dem, men i sitt hjerta önskade hon,
att de snart skulle gå och lemna Nymark och henne allena. Ty de hade så
trefligt på tumanhand. De samtalade mycket mera fritt och otvunget i
alla sådana ämnen, som de i andras närvaro knapt skulle vidrört, fastän
det inte var några hemligheter eller i öfrigt något farligt.

Följande morgon var Alma så trött, att hon knapt förmådde stiga upp
klockan tio, då John kom hem till frukosten.

"Helmi grät efter dig i natt," sade John.

"Låt henne gråta!" sade Alma. Hon låg utsträckt på soffan i sitt rum och
brydde sig inte om att komma till bords.

"Jag måste afvänja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon är så stor
och fet och vill inte äta annat, så länge hon får bröstet."

"Stackars Helmi, hör du hvilken dom mamma fäller öfver dig," sade Mina,
som befann sig i barnkammarn och hade hört Almas ord.

"Vi skola gå och fråga om det är riktigt sant."

"Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss," sade Alma otåligt,
"låt mig nu vara i fred åtminstone ett ögonblick, när du ser, huru svag
och kraftlös jag är i dag."

Mina vände om, men Helmi, som gladt hade fäktat med armarna och kroppen
och jollrat, då hon såg modren, började gråta. Mina stängde dörren och
förde Helmi till fönstret. Hon vyssade och knapprade på rutan.

"Se dit, se dit, hästen springer, nej så underligt!"

Helmi såg på undret och glömde sin gråt.

"Jag är i dag bjuden på middag till Lagander," sade John från matsalen,
"dit komma bland andra två landtdagsmän, Hyvärinen och Pääkkönen."

"Du blir då borta hela dagen?" frågade Alma för att säga något.

"Ända till kvällen. Jag går dit från skolan, klockan tre," sade John och
kom in. "Hur är det med dig? Är du sjuk?"

Han satte sig på soffkanten och betraktade henne.

"Nej, endast litet matt."

"Kanske dansade du för mycket i går kväll," menade John.

Alma svarade ingenting. John steg upp.

"Vill du se efter, att Arvi läser sin lexa till i morgon. Han kunde
ingenting i dag."

"Ja."

Alma undrade, att hon nu alls inte fruktade för någon ledsnad, då hon
skulle bli allena hela dagen. Och det kom sig endast af att hon kvällen
förut hade haft roligt och att minnet deraf ännu efteråt skänkte henne
nöje.

Hon nästan njöt af sin tillvaro, der hon låg, så svag hon också var.

Midt emot soffan var en stor spegel, i hvilken hon kunde se sin bild.
När hon betraktade den, blef hon öfvertygad om att ingen toalett klädde
henne så bra, som den rödrutiga morgonrocken, isynnerhet så här, då
fållarna fritt fingo falla ner på golfvet.

Nymark hade skrutit med sitt utmärkta skönhetssinne. Alma skulle mycket
gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den här ställningen
och kostymen.

Håret var ännu lockigt efter gårdagen. Hon försökte för ro skull på hvad
sätt det bäst skulle kläda henne, nerkammadt på pannan, eller
uppstruket, eller så att det föll fritt litet åt sidan.

Sedan lät hon den vida ärmen falla så, att hennes bara arm blef synlig
ända upp öfver armbågen. Och denna glänsande hvita arm lade hon under
sitt hufvud, beundrade i spegeln dess mjuka rundning och den goda effekt
den gjorde såsom fond mot det mörka håret.

I detsamma ringde det på tamburklockan. Mina lade Helmi från sig ner på
golfvet och sprang för att öppna.

Hon kom tillbaka och sade, att magister Nymark var der och frågade huru
frun mådde och om han finge träffa henne.

Alma rodnade.

"Bed honom komma hit." sade hon hastigt.

Hon undrade, att hon var så upprörd och att hjertat bultade så hårdt.
Och hennes händer darrade. Hvarför?

Det var ju riktigt narraktigt! -- Hon försökte beherska sig och visa sig
alldeles lugn.

Hon drog ärmen ner och lyfte hufvudet från dynan. Men hon förblef dock
fortfarande i en bekväm, halfliggande ställning, sedan hon kastat ännu
en hastig blick i spegeln.

"Ni är sjuk?" frågade Nymark, i det han tog hennes hand.

"Endast trött," sade Alma leende och vinkade åt honom att taga plats på
stolen.

Nymark drog den närmare.

"Kanske ni önskar hvila?"

"Ert sällskap lifvar mera upp mig, tror jag."

"Då kan jag sitta hos er med godt samvete."

"Ni tar väl inte illa upp, att jag är så här i min frihet?"

"Det frågar ni inte på allvar. Det var blott en liten skatt, som ni
betalade åt ert förra åskådningssätt."

"Förra!"

"Ja, så sade jag. Ty utan att ni vet eller vill veta deraf, börjar ni
redan frigöra er derifrån."

Alma måste också sjelf medge det. Hennes verld var ej mer densamma som
förr. Hennes blickar hade nått litet längre, anat nya frestande
utsigter, hvilka drogo henne till sig, fastän hon ännu inte klart kunde
skönja dem och inte visste om det var något godt eller ondt, som från
det hållet skulle möta henne; men hon brydde sig inte heller om att
närmare forska derefter. Friare voro de åtminstone och gladare, och med
nyhetens berusning drogo de henne till sig.

Timmar förflöto. De talade stundom allvarligt, stundom skämtsamt, och
ofta voro skämt och allvar så blandade, att det ena ej kunde skiljas
från det andra. Men Alma kom allt mer till den öfvertygelsen, att Nymark
ej hade sin like som sällskapsmenniska.

Slutligen såg Nymark helt öfverraskad på klockan.

"Half fem! Och jag, som skulle gå till Lagander på middag."

"Hvad skall ni nu göra?"

"Det får vara," sade Nymark skrattande, "det gör mig endast ondt, att
jag har uppehållit er."

"Ni har inte på något sätt hindrat mig. Men sjelf har ni gått miste om
ett angenämt sällskap."

"Men har fått njuta af ett annat, som är tusen gånger angenämare."

"Idel grannlåter igen. Nej, gå inte ännu, eftersom ni nu en gång har
blifvit utan middag. Vi skola se efter hvad Maja Lisa kunde ha att bjuda
oss."

Det var inte så alldeles dåligt. Köttsoppa och kåldolmar. Och om de
ville vänta några ögonblick, så skulle hon också laga en efterrätt.

Nymark gick alltså ej ännu, utan dröjde ända till klockan sju. Ej ens då
skulle Alma velat låta honom gå, ty hon gissade, att John ej skulle
komma hem förrän sent på kvällen. Och under loppet af denna dag hade de
kommit hvarandra närmare än förut under hela den tid de varit bekanta.
De kommo så väl öfverens. Alma var förtjust. Hon hade då slutligen
funnit hvad hon länge omedvetet saknat, en glad, fri kamrat, som gerna
var tillsammans med henne och af hvars sällskap hon njöt så, att intet
annat nöje kunde jemföras dermed. Han var just motsatsen till den
allvarlige och lugne John. I sitt hjerta tänkte Alma, att fastän John
nog var henne kär, så tyckte hon ändå mer om Nymark. Sitt samvete
lugnade hon med att inte heller John så odeladt hängaf sig åt henne. Han
glömde sig aldrig för hennes skull borta från något sällskap, om han
blott eljest hade lust att gå; men det hade Nymark nyss gjort.

"Dröj ännu," bad hon, då Nymark ville taga afsked.

"Nej, fru Karell, nog måste jag gå nu. Men vi råkas snart."

"Mycket, mycket snart!" sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks.

Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder.

"Adjö då!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.

Sedan Nymark gått, sträckte hon åter ut sig på soffan, tryckte ansigtet
mot dynan och slöt ögonen. Hon kände sig hvarken trött eller sömnig,
tänkte på ingenting och bekymrade sig ej öfver något. Men hjertat slog,
ansigtet glödde och en ljuf känsla fylde hennes barm.

"Mamma," hviskade Arvi sakta bredvid henne, "är mamma vaken?"

Alma spratt upp.

"Arvi, har du läst din lexa?"

"Jo, om mamma skulle förhöra."

Alma tog boken. Det var historia, och Arvi läste lexan utantill,
flytande som vatten. Alma förmådde ej mycket följa med, ehuru hon nog
bjöd till, ty hon var så tankspridd. Men det var inte heller behöfligt;
Arvi stapplade ej på ett enda ord och stannade ej förrän vid slutet.

Alma berömde honom, gaf honom sötsaker och lät honom gå.




VI.


En dag fann John på Almas bord Strindbergs "Giftas."

"Har Nymark varit här?" frågade han.

"Han var här på förmiddagen, medan du var på lyceum," svarade Alma.

Derefter förekommo hos Alma gång efter annan nya böcker, än af Zola, än
af Guy de Maupassant eller af någon yngre nordisk författare. En gång
syntes bland dem till och med Arne Garborgs "Mandfolk."

"Nog äro de bra, de der, blott man förstår att läsa dem rätt," sade
John.

"Huru böra de då läsas?"

"Så, att man ser det ondas följder. Då Arne Garborg låter sina hjeltar i
"Mandfolk" säga om sig sjelfva, att de äro stora svin, men att de inte
mer kunna hjelpa det, så borde detta likvisst verka mer än de bästa
moralpredikningar."

"Nymark tar dem inte från den sidan."

"Nymark! Han är just en af dessa ytliga och lättsinniga menniskor,
hvilka inte ha förmåga att tränga till kärnan af någon sak."

"Det är inte sant. Nymark är tvärtom en stor tänkare."

"Så tycker du, lilla Alma, derför att du sjelf inte plågar ditt hufvud
med många tankar."

John slätade småleende Almas hår. Men Alma stötte förolämpad bort hans
hand.

"Jag är naturligtvis dum. Jag förstår ingenting. Är det inte så?"

"Nå, nå! Något sådant har jag ju inte sagt."

"Men likväl menat. Åh, om du åtminstone vore uppriktig!"

"Men Alma, hör nu! Hvarför bli ledsen öfver ingenting? Gå inte bort."

John tog fatt henne, men hon ryckte sig lös och gick ut i köket. Han tog
några steg efter henne, men vände sedan plötsligt om, då han erinrade
sig, att tjenarena voro der.

"Hm," sade han kort.

Han tog en bok från bordet, öppnade den och såg deri.

"Hm!"

Han kastade den tillbaka och gick till fönstret.

"Fördömde Nymark, af honom har man då endast förargelse!"

John såg ned på gatan. Der rörde sig menniskor, men han såg dem ej,
fastän han följde dem med ögonen. Ett par skolgossar gingo förbi. De
lyfte på mössorna, men deras helsning blef obesvarad.

Efter en stund likasom ryckte han sig lös från någonting. Han lyfte upp
hufvudet och rätade ut axlarna.

"Huru som helst, men Nymark skall inte kunna säga, att jag är
misstänksam. Ty det vore en skam både för Alma och mig."

Ett par dagar var Alma vid vresigt lynne. Hon talade nästan alls inte
och drog inte sin mun till det minsta småleende, när John försökte
skämta. John uppehöll sig i sitt rum, arbetade som förut och tänkte, att
detta nog skulle ge sig med tiden.

En gång, då han kom hem från lyceet, stod Alma i salongen invid
blommorna. John ärnade gå in på sin sida utan att säga något. Men då
hörde han Alma yttra:

"John, kom och se på den här rosen."

"Aha," tänkte John, "låter det nu så. Bra!"

Han smålog.

"Straxt, mitt lilla gryn, bara jag tändt en papyross."

Han kom och lade armen kring Almas lif.

"Är den inte vacker?"

"Jo, det är den."

Johns blick gled förbi rosen. Han mötte Almas ögon, tog henne under
hakan och vände hennes ansigte till sig. Och han tryckte en lång kyss på
de motsträfviga läpparna.

"Nå, låt bli!" sade Alma rodnande, "de se derifrån kammarn."

"Än sedan? Jag må väl ha lof att kyssa min egen hustru."

John kysste henne med lekfullt trots gång på gång, till dess Alma
slutligen slingrade sig ur hans armar.

"Låt bli nu, John," sade hon och drog sig längre bort.

John gick till kammardörren.

"Men här finnes ju ingen. Du är onödigtvis rädd."

Men Alma började tala om annat.

"Helmi är kinkig. Jag har börjat afvänja henne."

"Så. Hon har således, stackars liten, fått sin första sorg."

"Det får man inte fästa afseende vid."

"Naturligtvis inte."

"Jag borde bara" -- Alma plockade bort torra blad från växterna -- "visa
mig så litet som möjligt."

"Gå inte alls på den sidan. Var här i salongen och i mitt rum."

"Det vore bäst att jag inte vore hemma alls. Jag kommer ändå alltid att
gå dit, så snart jag hör henne gråta."

"Så föga karaktärsstyrka ha ni kvinnor. Men om vi nu, mitt lilla gryn,
skulle försöka öfva oss deri. Hvad --? Det här vore just ett ypperligt
tillfälle, tycker jag."

Alma stod allt ännu bortvänd och plockade om växterna. Hon svarade
ingenting.

John såg på en bok, som låg på bordet.

"Nymark har varit här?"

"Han stack sig in på ett ögonblick."

John steg upp och gnolade på en melodi. Alma vände sig om, likasom ville
hon ännu säga något, men det blef likväl ingenting af. John gick in i
sitt rum.

På kvällen kom Alma in dit med sitt handarbete. John skref; Alma satt
tyst, men såg allt efter litet upp från arbetet och lyssnade.

"Gråter Helmi, eller hvad är det --?" frågade John leende.

"Nej, jag tyckte bara --. Der ringer någon!" tillade hon i detsamma och
kastade sitt arbete åt sidan.

"Bara det inte skulle komma främmande. Det vore bra olägligt nu."

Alma gick att öppna och kom efter en stund tillbaka, åtföljd af Nymark.

John rynkade ögonbrynen ett grand.

"Du lär vara upptagen, John," sade Nymark.

"Något litet, om jag skall säga sanningen. Men sitt ner i alla fall."

"Jag skall inte heller dröja länge. Jag kom bara i ett litet ärende."

Alma sydde ifrigt och såg ej ens som hastigast upp.

"Och det vore?"

"Jag ville förleda din fru att komma med på en lustfärd."

"Med ångbåt till Imatra?"

"Du vet således redan af det?"

Nymark såg på Alma.

"Alma har ingenting sagt. Jag hörde bara, att en sådan utflykt var
påtänkt."

"Det blir en glad utfärd. Och trefligt sällskap. Och militärmusik
medföljer. Fru Karell skulle helt säkert komma att känna sig riktigt
lifvad och stärkt, då hon kommer hem igen."

"Hvad menar du, Alma?"

"Jah ... kanske nog ... också för Helmis skull... Men det beror på dig."

"Ingalunda. Gör helt och hållet som du vill."

"Ser ni, fru Karell! John ger er full frihet. Ni kommer således."

"Färden kommer kanske att räcka ett par veckor."

Alma blickade upp och såg skygt på sin man.

"Dess längre räcker nöjet," sade John.

"Alldeles så, dess längre räcker nöjet. Och nu går jag, så att jag inte
må störa. I morgon kväll klockan sju går båten, fru Karell."

Han tog afsked, och Alma följde honom ut i tamburen för att läsa igen
efter honom.

"Allt gick bra," sade Nymark halfhögt. "John gjorde inga invändningar
alls."

"Nej, tänk det! Och jag som trodde, att han på det bestämdaste skulle
motsätta sig."

"Kommer ni ihåg klockan sju!"

Nymark fattade ännu en gång hennes hand.

"Jag skall inte glömma."

John skref, då Alma kom tillbaka och satte sig på sin förra plats vid
bordet. De fortsatte hvardera en stund tysta sitt arbete.

Men sedan lade John bort pennan, lutade sitt hufvud mot handen och såg
allvarligt på Alma.

"Talade Nymark redan i förmiddags med dig om detta?" frågade han.

"Ja," svarade Alma litet osäkert.

"Och du visste, att han skulle komma ånyo för att öfvertala mig att
samtycka till förslaget?"

Almas öron blefvo röda, men hon sade ingenting, utan fortfor att sy på
det ifrigaste.

"Visste du det, Alma?"

"Ja," ljöd det slutligen sakta från hennes läppar.

En stund var nu också John tyst.

"Det skulle varit bättre," sade han sedan med beklämd stämma, "om du
uppriktigt och öppet hade talat om det för mig."

Alma kunde just ingenting svara, men hon plågades, der hon satt, och
sökte ifrigt någon orsak att aflägsna sig.

"Det är sant, Arvis lexor --."

Hon steg upp och vecklade ihop sitt arbete. John lät henne gå.

När hon återkom från lustfärden, var Alma gladare och lifligare än
någonsin. Hon spelade och sjöng, lekte med barnen och stälde upp
möblerna i ny gruppering. På allt sätt försökte hon vara John till nöjes
och gjorde honom allt emellanåt små tjenster. John lade märke till, att
hon var likasom föryngrad.

Men om nätterna vaknade han af att Alma vände sig i sin säng, och när
han lyssnade, tyckte han sig finna att hon var vaken.

"Får du inte sömn?" frågade han.

"Nej. Och jag är inte ens sömnig. Jag har legat vaken hela natten. Huru
mycket är klockan?"

"Öfver tre. Hvad felas dig?"

John höll upp ljuset och såg på henne. Alma mötte hans blick med stora,
strålande ögon.

"Inte felas mig någonting. Rakt ingenting. Jag får bara inte sömn."

"Försök ändå, grynet mitt," uppmanade John och lade sig åter.

När han om morgonen vaknade vid vanlig tid, var Alma djupt insomnad.
John steg sakta upp, förmanade barnen och tjenstefolket i rummet
bredvid, att de ej skulle komma och störa, samt gick att kläda sig i
sitt eget rum. Och på detta sätt fick Alma vanligen njuta af
morgonsömnen ända till inemot klockan tio.

John anade nog orsaken till denna sömnlöshet. Alma hade under hösten
vant sig vid att vaka långt fram på nätterna. Antingen hade de sjelfva
främmande, eller också var hon ute. När hon var i sällskap, blef hennes
svaga nervsystem så upphetsadt, att hon behöfde flere timmars hvila,
innan det åter lugnade sig så mycket, att hon kunde somna. Men John
fruktade att Alma skulle blifva ond, om han sade något derom, och
dessutom nändes han inte hålla henne tillbaka, då han såg hur begifven
hon var på nöjen.

Sjelf brydde han sig just ej ofta om att gå med. Dels kände han ingen
lust derför, dels hade han också så mycket arbete, att han ej fick tid
dertill. Först förekom det Alma litet ovant att gå allena, isynnerhet
som de öfriga fruarna vanligtvis åtföljdes af sina män. Men Nymark
skrattade åt dessa hennes betänkligheter och gycklade ständigt öfver
dylika gamla konvenansbruk.

"De plåga blott onödigtvis sig sjelfva och hvarandra," sade han. "Ser
ni, de ha aldrig på samma gång lust att gå bort. Och jag är säker på att
de inte heller samtidigt äro färdiga att gå, utan den ena får alltid lof
att vänta på den andra och förargar sig deröfver."

"Ja, men ändå --" försökte Alma ännu vidhålla.

"Att de kanske här skulle hålla hvarandra sällskap? Låt oss anställa
observationer!"

Han lät det ena äkta paret efter det andra passera revy, gycklade med
den tvungna skyldighet, hvarmed några af herrarna bjödo sina fruar te,
och visade hurusom de flesta hela kvällen nästan undveko sina ömma
hälfter. Slutligen fäste han Almas uppmärksamhet vid tvenne nygifta,
hvilka verkligen troget sutto sida vid sida, alldeles som fastvuxna.

"Huru länge tror ni att det der räcker? En månad? Två? Hela lifvet? Åh,
skola vi slå vad?"

Alma, halft plågad, halft road, bad honom sluta.

"Menniskorna se på oss. De märka säkert, att vi tala om dem."

Nymark skrattade. Men derefter kände sig Alma ej mer besvärad af att
John stannade hemma, när hon gick till något nöje.

I början af december var en maskerad arrangerad. Alma hade länge
grubblat på sin kostym, till dess hon slutligen på Nymarks förslag
beslöt uppträda som dagens drottning. Nymark åter skulle föreställa
natten.

Denna kväll satt John bekymrad och grubblande i sitt rum. Han tänkte på
affärerna. Helt nyss hade han lyft sin månadslön och den förslog ej på
långt när till att betala alla småskulder. Bodräkningarna hade stigit
till en förskräckande höjd, och den annalkande jultiden samt sedan
landtdagen skulle medföra allt större utgifter. Han funderade hit och
dit och gjorde sina beräkningar. Men han kom alltid till samma resultat,
nemligen att annat ej hjelpte, än att han måste taga upp ett större lån,
antingen af enskilda, eller från någon kassa. Hvarmed skulle han väl
sedan betala det, då också räntorna måste erläggas, och lönen ej ens
derförutan motsvarade utgifterna?

Ångesten steg honom ur hjertat upp i hufvudet. Han lemnade beräkningarna
derhän och sökte vända tankarna på andra ämnen; tog fram rent papper och
började skrifva en artikel till Uusi Suometar emot spanmålstullar. Ty
att döma af allt, skulle fråga härom komma att väckas vid landtdagen.
Under det han tänkte på de allmänna angelägenheterna, glömde han snart
sina enskilda bekymmer.

"Spanmålstullen", skref han bland annat, skulle obestridligt gagna de
rika, isynnerhet de förmögnare jordegarena, domarena och presterna. Men
den skulle blifva en börda för denna talrika fattiga befolkning, som ej
eger jord och hvars rättigheter och fördelar landtdagen bör bevaka.
Arbetarens, dagsverkarens knappa bröd skulle derigenom blifva ännu
knappare. Låt oss icke öka deras börda, ty den är äfven derförutan
alltför tung."

"Rättvisa böra vi framför allt iakttaga vid våra sociala sträfvanden.
Detta är första vilkoret för vår sunda nationella utveckling. Och det är
det enda medel, hvarigenom vi kunna undvika dessa farliga oroligheter,
hvilka nu i de stora kulturländerna underminera samhällets grundvalar."

"Vi böra sträfva att höja och förbättra våra mindre väl lottade
landsmäns belägenhet, tillgodose isynnerhet deras bästa..."

"John, se hit; jag är färdig nu."

Alma stod i dörren, leende och strålande i en hvit, af silfver och guld
glänsande florsdrägt.

"Nå, hvad säger du? Blir du inte bländad?"

"Vacker är du. Utomordentligt vacker!" sade John.

Men rösten var utan klang, ty han kom i detsamma att tänka på huru
mycket denna drägt, som blott var ämnad till en enda aftons nöje, måtte
ha kostat Alma. Den förra oron fick åter makt med honom. Alla de
invecklade affärerna lade sig som en börda öfver hans skuldror.

"Och du skrifver bara ständigt. När skall du få nog af det?"

"När jag inte orkar mera."

"Det lär redan vara tid för mig att gå," sade Alma, i det hon bemödade
sig att knäppa de sista knapparna i handsken. "Hjelp mig, John, de äro
så trånga."

John gjorde som hon bad och följde henne sedan ut i tamburen.

"Går du till fots?" frågade han.

"Nej, jag åker. Hyrkusken väntar på gården."

"Huru? Du tar bara en tunn regnkappa på dig? I den här kölden. Hvad
tänker du på?"

"På den här korta vägen hinner jag inte ens bli afkyld."

"Men du kunde ju lika gerna taga en varmare kappa."

"Som alldeles skulle platta ner min kostym. Tackar så mycket. Och adjö
nu, John."

Hon tänkte först blott räcka honom sin handskbeklädda hand, men sedan,
likasom om en hastig sinnesförändring försiggått inom henne, slog hon
båda armarna om Johns hals och kysste honom.

"Adjö!"

"Adjö! Förkyl dig inte!"

Alma sprang redan utför trappan, och John återvände till sitt rum.

Den oklara, hälft ångerfulla känsla, som så plötsligt bemäktigade sig
Alma i tamburen, försvann snart i maskeradens yrande nöjen. "Natten"
följde "dagen" som en skugga, och bakom masken hviskades ord, sådana som
aldrig eljest.

De dansade tillsammans, och efter dansen dracks champagne. Alma befann
sig likasom i yrsel. Hon vågade knapt tänka på hvad allt Nymark hade
hviskat till henne; men hon tänkte likafullt och kväfde den förebrående
rösten i sitt bröst dermed, att detta allt ju endast var lek. Och Nymark
behöfde ju inte veta, att hon hade hört något, fastän i sjelfva verket
ej ett ord hade gått förloradt för henne. Åh, hon förstod mycket väl
dessa afbrutna meningar, dessa kväfda suckar, denna darrning på rösten
-- allt. Kindernas glöd skulle nog yppat det, men kinderna täcktes af
masken...

Och åter dansade de, och åter drucko de champagne. Musiken ljöd. Rundt
omkring dem rådde glädje.

Alma önskade, att denna natt aldrig skulle taga slut.

Men der satt utmed väggen en grupp fruntimmer, hvilka ömsom hviskade med
hvarandra och ömsom sågo på dem. Och deras blickar voro så underliga,
att de slutligen väckte Almas uppmärksamhet. Hon förstod ej genast hvad
de inneburo, utan vände sig till Nymark:

"Hvarför se de der så oafvändt på oss?"

"De äro helt säkert afundsjuka, då de se lyckliga menniskor."

"Och sedan hviska de oafbrutet med hvarandra."

"De sätta ihop historier, naturligtvis. Det är just hvad sådana der
pläga sysselsätta sig med."

Nymark skrattade ironiskt. Men om en stund lemnade han Alma hos några
bekanta och gick öfver till herrarnas sida, ty han hade elaka aningar.

Främmande masker skockade sig omkring Alma. Några sade artigheter, men
andra drefvo temligen öppet gyckel, och detta började förtreta henne.

"Du värmer endast natten, sköna dag, till dess att han eröfrar dig,"
sade en.

"Om han inte redan gjort det," tillade en annan.

"Hon gör som hennes systrar. Alla dagar sjunka i nattens sköte."

"Och fördunklas."

Alma gick förbittrad ifrån dem och drog sig till ett sidorum. Der satt
fru Leistén i soffan.

"Jag tar af masken redan, eftersom menniskorna äro så elaka," sade hon,
i det hon blottade sitt ansigte. "Midt upp i ansigtet våga de väl inte
säga sina dumheter."

Nära derintill sutto några fruar, hvilka sågo så underligt på henne,
liksom hade de någon tanke derunder, och flyttade sig sedan till en
annan plats.

"Var det för mig de flydde?"

Hon kastade en frågande blick på fru Leistén, hvars uppsyn visade, att
hon visste något, fastän hon inte ville säga det.

Blodet stockade sig i Almas bröst.

"Hvad skall det här betyda? Säg, käraste Emma!"

"Det kan du väl sjelf nog förstå."

"Jag förstår ingenting, rakt ingenting."

"Åh, du förstår nog. Det ser jag på dig."

"Är det möjligt? Hvad --?"

"Ja, ni ha varit oförsigtiga."

"Oförsigtiga?"

"Leistén har just tänkt säga det åt Nymark. Han vet kanske inte hur
mycket man redan talar om er."

Alma satt som en lifdömd. Hon var nära att förgås.

"Jag har ständigt försvarat dig. Sist just nyss. Och Leistén har varit
riktigt ond. Han, som tycker så mycket om dig. Går du bort redan?"

"Jo. Jag kan inte dröja här längre."

"Du är väl inte ledsen på mig, derför att jag sade det? Det var ju ditt
eget fel, då du började fråga."

"Nej, hur skulle jag kunna vara ledsen på dig derför!"

Alma visste knapt hvad hon sade. Hon tog ett hastigt farväl och skyndade
ensam ut i den mörka natten.




VII.


Det var kallt. Snön knarrade under hennes lätta steg. De långa, släpande
fållarna böljade efter henne på den torra gatan. Då och då fastnade
stycken af silfverskir vid någon sten och glänste så klart i sin gråa
omgifning, att de dagen derpå lockade till sig mången förbigåendes
blickar, tills slutligen barnen funno dem, med jubel togo upp dem och
visade dem för hvarandra.

John vaknade blott till hälften, då Alma klädde af sig i sängkammaren.

"Kommer du redan?" frågade han, öppnande till hälften sina ögon.

"Ja."

"Var der trefligt?"

"Nej."

John hörde ej svaret; han hade somnat in igen. Han låg så orörlig och
tung som en stock.

Alma lade sig ej genast, fastän hon var afklädd. Till hälften bar gick
hon tillbaka i den mörka salongen, vandrade först af och an öfver
golfvet och kastade sig sedan klagande ned på soffan. Tårarna lindrade
ej hennes beklämning, det gräfde under bröstet, strupen snördes ihop och
blodet bultade som en hammare i hvarje åder.

Nu förstod hon alla dessa blickar. Hon förstod, att det låg förakt och
dom i dem. Och hon var till mods som om hon blifvit utstött från alla
menniskors gemenskap.

Och hon kunde ej söka skydd hos John eller tala om sin sorg för honom.
Så fullkomligt främmande föreföll han henne, der han låg i sin säng, att
hon ej ens ville komma i hans närhet, i sin egen säng. Det var omöjligt.
Lampan stod och brann fortfarande. Hon gick och släckte den, tog en sjal
omkring sig och lade sig åter på soffan i salongen.

Der låg hon vaken hela natten. Mot morgonen sjönk hon i en dvallik
slummer, ur hvilken hon åter hastigt spratt upp. Hjertat började ånyo
slå hårdt och plågan i bröstet ansatte henne med förnyad styrka. Men
först efter en lång stund fick hon klart för sig hvarför hon var så
upprörd.

"Hvarför ligger du här?" frågade John, då han kom in.

Alma svarade ingenting.

"Är du sjuk?"

"Nej."

"Din panna är alldeles fuktig. Blef det för varmt i sängkammarn?"

"Ja."

Hon lade hufvudet på dynan och hoppades, att John skulle gå i sitt rum.
Han föreföll så främmande, så fullkomligt främmande. Och hans hand, som
han tryckte mot hennes panna, kändes så ovant kylig. Hon skakades af en
rysning.

"De elda för sent på kvällarna. Deraf kommer det sig. Men lägg dig nu
ändå i din säng. Der är i alla fall bättre."

Alma gjorde så. Hon stängde dörrarna och kröp ihop under täcket, liksom
för att dölja sig för hela verldens ögon. Och nu brast hon omsider i
gråt och grät så häftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet
genomblöttes af hennes tårar, håret föll ner i långa lockar och klibbade
sig vid den fuktiga pannan.

Hon grät så länge, tills ögonen ej mer gåfvo några tårar och trakten
under bröstet kändes alldeles tom. Hennes kropp skakades ej mer och
pulsarna bultade ej. Hon låg stilla som en död; det var knapt märkbart
att hon andades.

Men hon började bli varm der under täcket. Hon kastade det till hälften
af sig, strök håret ur ansigtet och såg omkring sig. Hon såg på rummet,
på bordslampan och på möblerna. De voro alla desamma som i går, och i
förgår, och derförinnan. Hon ensam var förändrad, hade blifvit en helt
annan.

De voro desamma, och ändå ej desamma. Hon tyckte, att de sågo kallare
och dystrare ut. Allt omkring henne betraktade henne som en främmande
person och tycktes likasom vilja visa henne bort. Det var någonting hos
dem, som påminte om de der blickarna i går.

Mina hemtade henne en biljett.

"Från magister Nymark," sade hon. "Budet väntar på svar."

Alma slet upp biljetten.

"Ni försvann så oförmodadt i går afton," skref han. "Fru Leistén sade,
att ni hade gått hem ensam, och hon gaf mig tillika några antydningar,
hvilka läto mig ana, att det fanns någon särskild orsak till att ni så
hastigt drog er tillbaka. Jag skulle så gerna vilja träffa er. Kom, fru
Karell, ut att åka skridsko i dag på förmiddagen. Vädret är klart och
vackert, och isen är som en spegel. Om ni tillåter, kommer jag och
hemtar er klockan elfva och har skridskorna med mig."

Alma skref endast ett ord till svar:

"Kom!"

Hon steg hastigt upp, klädde på sig och baddade ansigtet med kallt
vatten.

Hon hade åter hopp. Nymark skulle trösta henne och skydda henne mot alla
elaka menniskors förtal. Nymark skulle inte förakta och fördöma henne,
utan visa henne vänskap och deltagande. För hans skull hade hon fått
lida detta och derför skulle han hjelpa henne, skulle stöda, men inte
förskjuta, fastän alla andra försköto.

När Nymark kom, gick Alma med framsträckta händer emot honom och brast
åter ut i gråt.

"Hvad felas er? Fru Karell, hvad har händt? Nej, säg ingenting! Jag
gissar allt."

Han förde Alma till en länstol, satte sig sjelf nära intill och fattade
ånyo hennes hand.

"Lugna er, Alma, för Guds skull, lugna er. De gemena skvallerkäringarna!
Vänta, bara jag får komma i hop med dem! De skola inte våga förolämpa er
en gång till. Torka bort de der tårarna och låt oss gå ner på isen. För
att riktigt förarga dem, skola vi njuta af lifvet och vara glada, inte
sant? Hvad bry vi oss om deras förtal! Det lönar sig inte alls att börja
sörja för deras giftiga tungors skull. Se nu på mig och småle litet. Så
der! Och nu bege vi oss af."

Alma tänkte enligt sin vana säga till åt tjenarena, att hon gick ut, och
be dem se väl om hemmet under tiden. Men hon ville ej visa sina
förgråtna ögon, och så gick hon, utan att säga adjö åt barnen som förr.

Nymark hjelpte på henne den svarta, sammetskantade kappan. I hans blick
och i hela hans sätt visade sig den största ömhet, hvilken verkade
lindrande på Almas krossade hjerta.

"I den här kappan beundrar jag er allra mest. Om ni visste huru den
kläder er!"

Alma smålog litet.

"Ni vill endast trösta mig med det der."

"Nej, riktigt sant. Den svarta sammeten höjer glansen i er hy. Och
muffen, och vinterhatten! Vid min själ, ni är skön!"

"Men passar det sig att säga allt det der så öppet?"

"Hvarför skulle det inte passa sig, då det är sant? Förstår ni inte
hvarför kvinnorna förtala er? Af afund, det är alltsammans. Ni är den
vackraste, den skönaste, den mest förtjusande, alla herrar äro betagna i
er, och detta kunna andra fruntimmer inte förlåta er. Ni borde
rätteligen vara stolt öfver den förargelse ni bereder dem. Men ni är så
innerligt oskyldig, alldeles som ett barn."

"Ni skulle ha sett deras blickar. Och då de sedan äfven undveko mig,
alldeles som något orent."

"Se så der, nu börjar ni gråta igen, i stället för att ni skulle helt
och hållet förakta dem, såsom jag gör. Sådana enfaldiga, inskränkta
varelser, som de äro. Fördömda belackare. De förtjena inte att ni
skänker dem ens den minsta uppmärksamhet, ännu mindre att ni för deras
skull förstör ert goda lynne."

"Men om jag verkligen har gjort orätt? Jag menar att...."

"Ja, nu vakna igen de gamla fördomarna. Jag kunde just ana att det är
de, som värst plågat er. Och ni som var på så god väg att frigöra er
från dem, att jag redan trodde mig hafva besegrat er. Men det behöfdes
sedan bara att några skvallerkäringar sågo på er, så var ni genast
färdig att återfalla i dem. Märker ni inte också sjelf huru svag ni ännu
är?"

"Ja, jag är svag, det måste jag medge."

De hade kommit ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter.
Sedan ilade de hand i hand öfver den blanka isen ut på fjärden.

Solen sken, isen glimmade, vädret var friskt. Skogarna på udden och
holmarna bildade här och der en mörk infattning.

Men de åkte längre ut på den öppna fjärden, der utsigten var mer fri åt
alla sidor.

"Skola vi bege oss ännu längre bort, eller redan vända tillbaka?"
frågade Nymark.

"Inte tillbaka, nej, bara framåt, långt bort från staden -- så långt som
möjligt."

"Men ni tröttnar."

"Inte det minsta. Bara vi skulle komma så långt bort, att inte staden
synes."

"Vi skola taga af vid den der udden åt Vihtakanta torp till. Då ha vi
alldeles förlorat staden ur sigte."

När de kommit om udden, stannade de vid stranden för att hvila sig. Alma
såg sig omkring.

"Här är det härligt," sade hon, "ingenting annat än natur så långt ögat
bär. Man skulle kunna glömma, att det alls finns menniskor i verlden."

"Skola vi dröja här hela dagen? I Vihtakanta torp få vi mat och kaffe.
Under jagtfärder har jag mången gång ätit der."

Alma tänkte på hemmet, och en liten tvekan höll henne tillbaka. Men det
kändes här så lätt och fritt, hon kunde inte besluta sig för att
återvända ännu.

"Låt oss dröja då," sade hon. "Vi skola stanna här ända till kvällen."

De voro hungriga och Alma kände sig trött, då de hunno fram till torpet.
Nymark talade med torpfolket. De fingo en skild kammare, till hvilken en
dörr ledde från farstun. En hvit duk breddes på bordet och husets unga,
frodiga dotter hemtade fram mat. Ofantligt stora brödstycken, fisk och
kött. Smör så mycket, att det helt säkert varit nog åt tio personer.
Slutligen varma potäter och mjölk.

De stora och tjocka brödstyckena roade Alma. Hon sade att hon inte kunde
äta dem. Nymark tog sin hvassa knif och skar åt henne tunna skifvor både
af brödet och köttet. Den salta braxen var så hårdt saltad, att det sved
i munnen. De skrattade deråt båda, åto och pratade.

Sedan de druckit kaffe, gingo de in i stugan. Der fanns en hel skara små
barn, med hvilka Alma genast sökte inleda bekantskap. Nymark stannade
för att språka med värdinnan, som sysslade vid spiseln. Under det Alma
lekte med barnen, råkade hon höra huru värdinnan afbröt samtalet och
sade åt Nymark:

"Men hvad den magistern har för en vacker fru! Det är riktigt underbart.
Och vi sade här, att det helt visst inte i hela staden finnes någon så
vacker."

"Hon är inte min fru," svarade Nymark med låg röst.

Alma hade rodnat ända upp till hårfästet och böjt sig ned för att säga
något åt de närmaste barnen. Men hon följde derunder uppmärksamt med
samtalet.

"Är hon inte? Då är hon er fästmö. Ja, det hade man också bort kunna
gissa."

"Hvaraf då?" frågade Nymark skrattande.

"Man har sina märken."

"Se på! Får jag fråga hurudana märken?"

"Måste jag verkligen säga?"

"Naturligtvis."

"Det ser man redan på era blickar. En gift man ser aldrig så der ömt på
sin fru."

"Men ändå misstar ni er. Hon är inte ens min fästmö."

"Inte?" Värdinnan såg tviflande först på Alma och sedan på Nymark.

"Hm," myste hon, "om hon ännu inte är det, så blir hon det snart. Eller
kalla mig lögnerska."

Nymark skrattade och gick till Alma, som allt ännu lekte med barnen. Hon
var röd och undvek sorgfälligt att se upp.

Nymark betraktade henne och tvinnade sina mustascher. Han förstod, att
Alma hade hört allt hvad de talat, och gaf derför nogare akt på henne.

Alma åter kände, att Nymark betraktade henne, rodnade än mer och böjde
sig djupare ned. Hon fann inte på någonting att säga åt barnen, utan
slätade endast med ena handen en hvitluggig gosses hufvud och stödde den
andra mot sidan.

Nymark satte sig på bänken och började fråga hvad barnen hette. Men då
drog sig Alma undan och vände sig till en gammal gubbe, som satt vid
bordet och knöt nät. Hon visade hurudana knutar fruntimren göra, då de
knyta borddukar, men gubben tyckte att de voro mycket mer invecklade och
tidsödande. Gubben blygdes för sin fulhet och grofhet i bredd med Alma
och drog sig med skygg beundran litet längre bort. Småleende såg han
sedan på huru flinkt de fina, hvita fingrarna rörde sig i hans gråa nät.

Hela tiden föresväfvade Alma någonting otydligt, formlöst. Värdinnans
ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände
och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde
honom så mycket ifrigare med hela sin själ.

Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och
räckte till afsked handen åt torpfolket.

I dörren stannade hon ännu och såg sig om. Stugan var varm och
hemtreflig, menniskorna derinne vänliga. Hon hade trifts der så väl, men
likväl hela tiden längtat efter hemfärden, då de åter på tumanhand
skulle bege sig ut i ensamheten.

"Adjö, adjö!" ljöd det än en gång från allas läppar.

Sedan slöt hon dörren och gick med Nymark mellan torpbyggnadernas väggar
och knutar ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter och
bjöd henne handen såsom förr. Ingen skulle kunnat märka något ovanligt,
och likväl var hvarje rörelse, ja, hvarje minsta vidrörande, fullt af
magnetisk kraft. Alma bäfvade, fruktade och kände sig som i yrsel.

Månen sken klart och himmeln syntes högre än vanligt. Isen glänste
leende och lekfullt framför dem, och rundt omkring lockade den snölösa
skogen dem till sig med sitt hemlighetsfulla, tysta skuggmörker. Höga
furor stodo stumma längs stränderna. På isen blänkande silfversken, på
sidorna, framför och på alla håll svarta, tysta skuggor.

De åkte hand i hand utan att säga något. Då och då hviskade Nymark något
ord, på hvilket Alma ingenting svarade, om hon blott på något sätt kunde
undvika det.

Men när de hunnit till samma udde, der de hade hvilat på ditfärden, drog
Nymark henne med sig ner emot stranden.

"Skola vi dit?" frågade Alma skygt.

"På en liten stund. Här är just halfva vägen."

Alma satte sig på en sten. Nymark kastade sig ned i ljungen vid hennes
fötter, så nära, att han lutade sig mot hennes klädning, som han
derigenom drog undan från fötterna. Alma vågade hvarken röra sig eller
tala, men barmen höjde och sänkte sig häftigt och det svindlade för
hennes ögon.

Nymark reste sig till hälften och flyttade sig ännu närmare. Alma kände
på sitt ansigte hans heta andedrägt och vände bort hufvudet. Hennes
hjerta slog våldsamt och lemmarna blefvo så underbart tunga. Hon hade
hvarken vilja eller tanke, men instinktmässigt försökte hon resa sig
upp, försökte i alla fall, fastän en oförklarlig, kropp och själ
förlamande förvirring och en underbart mäktig känsla af domning höllo
henne kvar. Då kände hon en stark arm omkring sitt lif och ett böljande
bröst mot sin klappande barm. Skrämd ryckte hon till, ansträngde ännu en
gång alla sina krafter och gaf till ett rop. Rösten kväfdes, ty ett par
andra läppar tryckte sig mot hennes; hon slöt sina ögon och föll maktlös
ned.

En stund hade förflutit. Alma satte sig upp i ljungen. Hennes ögon
irrade skrämda omkring. Marken var kall, skogen mörk. Träden stodo
allvarliga och orörliga deromkring. Intet prassel, intet ljud hördes.
Men på himmeln sken månen klar som förut och stjernorna tindrade. Almas
blick stannade ej vid dem; hon dolde ansigtet i sina händer och böjde
pannan ner emot knäna.

Längre bort tände Nymark en papyross och satte sig sedan på en sten för
att se om skridskon på ena foten. En rem hade gått af. När han fått den
lagad, vände han sig till Alma, som allt ännu satt i samma ställning.

"Skola vi bege oss af redan?"

Hans röst var lugn och jemn, men Alma ryste likväl, då hon hörde den,
stönade, vände sig med ansigtet mot marken och ref i ljungen med båda
händerna. Riset skar hennes fingrar, men hon kände det ej.

"Alma, var inte barnslig."

Nymark stod bredvid henne och försökte upplyfta henne.

"Hör mig! Det der tjenar till ingenting. Ingen menniska har sett oss,
ingen skall få veta det, jag svär att det inte ens i min dödsstund skall
komma öfver mina läppar. Alma, älskade, haf förbarmande med mig."

Han lyckades slutligen upplyfta henne och slog mossan af hennes kappa.

"Lugna dig nu, var rask!"

Han strök sakta hennes skuldror.

"Förlita dig på mig och ångra inte naturens jubelstund."

Alma svarade med en klagande suck.

"Hvad du är för ett barn. I sanning! Hvem är du rädd för, säg? Skogen
tiger nog, stjernorna äro långt borta, likaså månen; de tala inte om
något."

Nymark ville stöda henne, men Alma dolde båda händerna i muffen.

De hade kommit nära staden, då remmen i Nymarks skridsko åter brast och
han nödgades böja sig ned för att bringa den i ordning.

"Alma, vänta ett ögonblick; lemna mig inte!" sade han.

Men Alma tycktes ej höra honom, utan skyndade vidare utan att se bakom
sig. När hon kom till stranden, aftog hon skridskorna, hängde dem öfver
armen och gick upp längs den sidan af gatan, som låg i skugga. Hon smög
sig fram längs väggarna med ljudlösa steg. På gården stannade hon, såg
upp till fönstren och pressade muffen mot sitt bröst. Man gick i
köksdörren; hon drog sig undan bakom ett hörn. Någon kom utför
trapporna, men gick sedan längre bort på gården. Undvikande att visa sig
gick hon uppför tamburtrappan, stannade allt emellan och lyssnade. Allt
var tyst. Hon tog på dörren; den var oläst. Lampan brann i taket,
öfverplaggen hängde på väggen, hon märkte ingenting ovanligt eller nytt.

Hon hängde upp sin kappa, lade hatt och muff på bordet. Gick in i
salongen, men blef stående som fastspikad på andra sidan tröskeln.

John stod framför henne, hög och allvarlig. Almas slocknande blick sökte
golfvet.

"Vet du redan af att Arvi är sjuk?" frågade John. "Han kom på
förmiddagen hem från skolan midt i timmen och ligger i stark feber.
Doktorn är rädd, att han får kopporna."




VIII.


Arvi andades tungt och hela hans kropp brände. Han mumlade otydliga ord.
Ögonen rullade i sina rödsprängda hålor.

Alma hade sjunkit ner på en pall vid hans fötter och satt der hopfallen.
Mina bjöd henne te, men hon skakade afvisande på hufvudet.

När John inträdde, lutade hon sitt ansigte mot Arvis bädd. John stod en
stund bredvid henne, såg på Arvi och kände på hans panna.

"Kanske han ändå blir frisk, vi skola hoppas åtminstone."

Han såg på Alma.

"Du torde ha blifvit mycket skrämd?"

Intet svar. Alma förblef i samma ställning, så orörlig, att hon knapt
andades. John lade sin hand på hennes axel; en darrning genomlopp hela
hennes kropp, men hon lyfte ej upp hufvudet och ändrade ej ställning.

"Inte så, Alma," sade han. "Försök att lugna dig."

Han dröjde ännu en stund, innan han lemnade rummet. Först när dörren var
stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej
upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop
som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så,
att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan
tänderna; hon bet sönder den. Den kroppsliga smärta, hon dervid erfor,
kändes nästan välgörande och lindrande för själens ångest.

Ingen fanns då i rummet; det visste hon, fastän hon för öfrigt inte hade
reda på stort någonting.

Arvi hade fallit i en dvallik sömn. Han vaknade nu plötsligt och
klagade. Alma kröp på knäna fram till honom.

"Mamma," sade Arvi, "det gör ondt i hufvudet och halsen."

Han suckade och såg på modren.

"Mamma, känn på min panna, hur den bränner."

Alma närmade sitt bleka ansigte till honom.

"Jag kan inte, Arvi," ljöd det hviskande från hennes läppar. "Mina
händer äro orena. Men säg det inte åt någon."

Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter:

"Mamma, jag är rädd. Den der väggen faller."

"Inte faller den. Men på mamma faller en kvarnsten."

"Hvarifrån."

"Uppifrån. Från himmeln. Men säg det inte åt någon."

"Nej."

Steg hördes. Alma drog sig tillbaka på pallen. Läkaren och John kommo
in.

"Vi få se i morgon," sade läkaren, sedan han undersökt Arvi.

Sedan vände han sig till Alma.

"Men hur är det med er, fru Karell?"

De sågo på hvarandra, John och han.

"Ni duger inte till sjuksköterska i natt," sade han, i det han kände på
Almas puls.

Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle gå bort. Det gjorde de
också snart, och hon andades åter lättare, sedan hon blifvit ensam med
Arvi.

Senare på kvällen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon
måste taga in deraf, och sedan kom Mina för att hjelpa henne till sängs
i rummet bredvid.

Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen
lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i
sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina
sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop
strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på
nattduksbordet bredvid henne. Ännu derefter rörde hon sig fram och åter
i rummet, undvikande att göra buller och gående på tå.

Alma följde ej mer hennes rörelser. I sängvärmen hade hon det så godt.
Nerverna och hjertat, alla ådror och muskler bragtes till ro. Likaså
tankarna och känslorna. De elaka minnena förflyktigades, hela lifvet
gled långt bort. Fridfullt, som en syn ur en annan verld, såg hon genom
de halfslutna ögonen den matt brinnande lampan och de öfriga föremålen,
som befunno sig i riktningen af hennes blick. Mina skymtade allt ännu
förbi, dörren öppnades, John kom in, såg på henne, yttrade något med låg
röst till Mina, och sedan var allt slut. Hon visste ej mer af
någonting...

Varm, fuktig öfver hela kroppen, vaknade hon sent följande dag. Innan
hon blef riktigt klarvaken, njöt hon af bäddens mjukhet och sin lugna
bekvämlighet. Vände sig litet och sträckte med välbehag på sig. Hon
flyttade hufvudet högre upp på dynan och slöt ögonen, för att ännu en
stund förlänga den behagliga halfslummern. Men blodet cirkulerade redan
med större fart i hennes kropp, hjertat slog hastigare och nerverna
lifvades. Hon måste öppna ögonen och se omkring sig. Det gamla, kända
rummet, kända föremål. Ingen var inne och i rummet bredvid hördes ingen
röra sig. Åter slöt hon ögonen.

Men plötsligen öppnade hon dem igen. Hon hade sett en enslig nejd,
vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och --! Hon
pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar.

Det kunde inte vara sant!

Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen
bultade. Var det ändå sant?

Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne.

"Om frun skulle komma och se. Han är alldeles flammig."

Alma stirrade utan att höra eller förstå. Stirrade bara, då hon såg, att
hennes läppar rördes.

"Herre Gud, är frun sjuk?"

Mina närmade sig.

"Skall jag gå till skolan och be rektorn komma hem?"

"Nej, nej!"

"Men frun är sjuk."

"Åh nej."

"Orkar frun stiga upp och se på Arvi? Nog lär han ha fått kopporna."

Alma försökte stiga upp. Det svindlade för hennes ögon, benen vacklade,
men hon föll likväl icke.

"Arvi kopporna?"

Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn -- Arvi
flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande på golfvet.

Alma tryckte fingret mot en röd fläck på hans kind; den blef blekare.

"Smittkoppor," suckade hon.

"Frun frågar inte ens hvar de öfriga barnen äro," sade Mina, då Alma
bara såg trött på henne.

"Rektorn förde dem till Leisténs genast som han hörde, att doktorn
trodde det skulle bli kopporna. Och med en sådan hast, att jag knappast
hann få kläderna på dem. Det var en uppståndelse. Rektorn gick sedan
förut med de äldre barnen, och jag kom efter och bar Helmi. Och hon var
så vänlig, fru Leistén, och sade att man alls inte behöfde vara ängslig,
ty nog skulle hon se om dem så länge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi
hade svårt att skiljas från mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt
stormgret, stackarn, och höll mig om halsen. Hur skall hon komma till
rätta der, då de sade, att jag på inga vilkor skulle få komma och helsa
på, att jag kantänka skulle föra smittan med mig i kläderna. Allt annat!
Jag tror nu inte på sådant. Ingen blir sjuk, om det inte är Guds vilja.
Men jag måste naturligtvis lyda, det hjelper väl inte annat."

Mina städade i rummet, under det hon så pratade, och väntade inte på
svar. Men nu tog hon med damtrasan i handen ihop med den närmaste
stolen.

"Frun ser så underlig ut. Bara inte frun också blir sjuk. Då äro vi illa
ute."

"Inte blir jag sjuk."

"Var frun och åkte skridsko i går hela dagen? Jag tänkte litet det, när
jag inte såg skridskorna på hängarn i tamburen, och jag hörde fru
Leistén säga åt rektorn --"

"Hvad sade hon?" frågade Alma hastigt och ryckte till.

"Att frun hade gått med magistern der förbi ned till isen. Hon
förundrade sig så öfver att frun inte var hemkommen ännu, och ville att
rektorn skulle fara och söka frun."

"Hvilken tid var det?"

"Så der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo
till Leisténs."

"Hörde Mina hvad rektorn svarade fru Leistén?"

"Han svarade rakt ingenting. Men orolig måtte han ha varit, jag tänker
det derför, att han sedan hela eftermiddagen inte gjorde annat än gick
fram och tillbaka öfver salsgolfvet."

"För bort det der smutsvattnet, det luktar illa."

Mina tog skurämbaret, trasorna och kvasten och gick.

Med händerna i kors i knäet betraktade Alma Arvi, som var insomnad. Men
tankarna förmådde likväl inte sysselsätta sig med honom; de hade alla
stelnat till en enda frusen klump i hennes hufvud.

Läkaren åtföljd af John kom för att se om Arvi, kände på hans puls och
frågade ett och annat rörande honom. Alma svarade honom tydligt, hon
hade reda på allt och förblandade ingenting. Troget satt hon vid hans
säng natt och dag, gaf in medicin åt honom på de bestämda tiderna och
frotterade den svullna halsen morgon och afton, såsom läkaren förordnat.
Men allt, hvad hon gjorde, skedde utan själ, likasom existerade det
alldeles utom hennes tankekrets. Det var någon annan makt, som satte
hennes fötter och händer i rörelse, sjelf tyckte hon sig vara förintad,
eller skild från sin kropp. Derför såg hon föremålen och menniskorna
omkring sig likasom på långt afstånd, och äfven deras röster ljödo i
hennes öron såsom kommande från fjerran. Hon såg på allt som på ett
panorama eller något alldeles främmande. Ibland trodde hon att hon sof,
och hon knep sig i armen för att vakna; men fastän hon kände att det
smärtade, förblef allt såsom förut.

Arvi blef sämre dag för dag. Läkaren gaf ej mer något hopp om hans
tillfrisknande.

Det var femte dagens afton efter Arvis insjuknande. John satt tyst och
allvarlig på en stol vid hans hufvudgärd, Alma såsom förut på en låg
pall vid fötterna. En hemsk tystnad rådde i rummet. Döden höll sitt
intåg.

Arvis händer och fötter voro iskalla. Andedrägten rosslade i halsen, det
ryckte i kroppen. Ögonen voro oafvändt fästa i taket, liksom hade han
väntat något derifrån.

John var blek, och rynkan mellan hans ögonbryn blef allt djupare.

Han sade ingenting, men det ryckte allt emellanåt i ansigtet och ögonen
voro röda.

Alma såg på honom, under det hon stödde sig mot sängkanten. Lönade det
sig att så der sörja deröfver, att gossen fick gå bort från synd och
elände? Bättre vore, om döden toge bort äfven de andra barnen, innan de
hunne sjunka i synd och skam. De voro ännu rena och oskyldiga...

Arvi hade nu svåra plågor. Men efter en stund skulle han få ro, evig ro
i jordens sköte. Missunnade fadren honom denna lycka...

En sista rossling hördes, sedan tystnade allt. John dolde sitt ansigte i
händerna. Alma satt orörlig som en bildstod. Hvarför slocknade inte
också hennes lif på samma gång...

En hvit kista gjordes åt Arvi och i denna en bländande hvit bädd. I
spetsar och myrten hvilade han stilla och lugnt, utan att veta af
verldens stormar och sorger. Samma stillhet och frid lade sig äfven
öfver allt omkring honom, lifvet likasom afstannade i dödens närhet,
besökande kommo och gingo med ljudlösa steg.

Det dånade så ihåligt, då locket spikades igen. Den der stora grofva
karlen i sina tjocka vadmalskläder hade ingen försyn eller fruktan för
att störa den sofvandes ro.

Klockorna ringde. Kistan var upplyftad på likvagnen, hästar och åkdon
väntade vid porten på de åtföljande. Alma hade hela tiden suttit i en
länstol vid bordet. Gästerna hade helsat på henne och sedan spridt sig i
rummen. Några stannade hos henne, samtalande och frågande. Hon svarade
ett och annat ord, allt hur det föll sig.

"Det var sorgligt! Ett så vackert barn. Och er enda gosse."

"Vår enda gosse."

"Och så hastigt. Var han sjuk ens en vecka?"

"Fem dagar."

"Bara fem dagar? Det måtte kännas tungt."

I början voro alla tysta och allvarsamma, isynnerhet i salongen, der
Alma satt. I ansigtsuttryck, blickar och röst sökte de inlägga
deltagande och tvingade sig att iakttaga ett yttre skick, som föga
svarade emot deras inre känslor.

Men så snart de kommo i de öfriga rummen, återtogo de oförmärkt sin
frihet. Herrarna höjde rösten, damerna hviskade och blefvo lifliga,
några till och med skrattade ibland af förseelse.

Då började klockorna ringa. John böjde sig ned och sade något åt Alma.
Det var tid att bryta upp. En högtidlig tystnad spred sig från rum till
rum. Samtalet upphörde, alla reste sig och man drog sig småningom till
dörren.

Marken var frusen, vagnen skramlade och skakade om kistan der under det
svarta taket. Men grafven var bäddad mjuk och vacker medelst granris.
Den hvita kistan sänktes ner mellan de gröna kvistarna. Menniskorna
samlade sig deromkring för att se den. Presten läste, kastade mull på
det vackra locket och läste åter. Alma höjde ej sina ögon från grafven.
Hon hörde rösten, som läste, men förstod ej orden, hörde äfven vinden
susa i träden och visste att menniskor stodo omkring dem. Men hvarför
smutsade man ned den vackra kistan med den fuktiga mullen?

Läsandet upphörde, presten höjde boken till pannan. Alla böjde sina
hufvuden ned och skylde för ögonen. Alma gjorde ej så. Hon stirrade
oafbrutet ner i grafven, likasom om hon genom locket ännu en gång velat
se de kända anletsdragen. Och hon märkte ej att menniskorna småningom
aflägsnade sig. Endast John och några karlar blefvo kvar. De togo spadar
och började skofla ner mull. De kastade mullen så häftigt, att kistan
för hvarje gång dånade. Det var också stenar bland mullen och kistlocket
skrälde, då de träffade det. Det sista hörnet täcktes, och man såg
ingenting annat än en mullhög, som höjde sig allt mer och mer. Den
gungade i Almas ögon. Hon höjde ögonen; träden, korsen, karlarne
gungade. Sedan blef allt mörkt; hon sjönk afsvimmad till marken.




IX.


"Jag fruktade just det här, då hon hela tiden vakade utan uppehåll. Åt
inte och rörde sig inte ur stället. Underbart att hon ens höll ut så här
länge."

"Vi skola gifva in åt henne någonting stärkande, kanske jern. Och om
aftnarna af det förra. Nog går det öfver; hon behöfver endast stillhet
och lugn. Kunde man inte ställa det så, att hon inte blir störd om
morgnarna, eftersom hon då får bättre sömn?"

"Jo. Jag skall flytta in i mitt eget rum. Jag måste ändå stiga tidigare
upp."

John och läkaren samtalade sålunda, då Alma återkom till medvetandet i
sin säng.

"Nu, fru Karell," sade läkaren, då han märkte att Alma öppnade ögonen,
"nu får ni inte på många dagar stiga upp ur sängen. Ni måste först taga
igen all den sömn, som ni försakat de senaste dagarna. Genom medicin, om
det inte eljest går. Och genom medicin skola vi också försöka ge er
matlust."

Alma hörde på. Hon sade inte ett ord, hvarken för eller mot. De fingo
göra med henne hvad de någonsin ville. Hon låg till sängs den ena dagen
efter den andra. Talade inte, klagade inte och önskade ingenting, men
svarade likväl, då man frågade henne om något. Hon låg för det mesta
orörlig. Då och då ryckte det till i hennes kropp, men hon visste
knappast af det. Ögonen voro större än förr, blicken trött och matt.

Slutligen frågade läkaren en dag om hon inte hade lust att stiga upp.
Hon svarade nej. Men hon steg likväl upp, då läkaren bad henne göra det.

Sedan satt hon lika tyst i sin soffa. John var hos henne, så ofta hans
mångfaldiga göromål tilläto.

Han förestälde henne, att de ju ännu hade tre barn kvar, och hur de voro
friska, lifliga och älskliga. I dem hade de tröst. Och sådana sorger och
förluster måste ju menniskan genomgå; lifvet förde dem med sig åt en
hvar, och man borde ej låta sig krossas af dem. Det hjelpte ju i alla
fall inte, utan olyckan blef blott större derigenom.

Alma svarade ingenting och det var svårt att i hennes frånvarande blick
se, om hon hade hört eller ej. Hon pressade sina knäpta händer hårdare
tillhopa, men John lade ej märke dertill.

Det syntes emellertid tydligt, att hon hellre var ensam och att hon
liksom plågades, då någon kom in i rummet. Derför försökte Mina hålla
äfven barnen på afstånd och förde dem endast då och då in för att helsa
på modren.

Hon satt alltid på samma ställe, i ena hörnet af soffan. Hon tycktes ej
märka, ja vände ej ens på hufvudet, om barnen stojade i rummet eller om
något kärl med starkt slammer slogs sönder i köket.

Men en gång hördes en röst i salongen, hvilken bragte henne att rycka
till och springa upp. När John sedan inträdde, stod hon med båda
händerna stödda mot bordet och blickade skrämd mot dörren.

"Kommer du inte in? Nymark är der. Han frågar efter dig."

"Mig? Hvarför?"

Hon darrade och rösten stockade sig i bröstet. Men hon fortsatte,
ansträngande alla sina krafter.

"Jag orkar inte -- måste snart lägga mig. Jag är så svag."

"Du riktigt darrar. Har du svindel? Låt mig hjelpa dig till sängs."

"Nej, nej, nog kan jag sjelf. Gå dit, att han inte kommer."

"Hit? I ditt rum? Det gör han inte."

"Gå dock i alla fall, John."

John gick och stängde dörren efter sig. Men Alma fattades af en ny
ångest. Hon fruktade att Nymark skulle tala om det för John, berätta
allt.... Hon försökte lyssna på deras samtal, men kunde ej tydligt
urskilja något, ty hon darrade så häftigt, tankarna voro förvirrade och
det svartnade för hennes ögon. Hon väntade hvart ögonblick, att John
åter skulle visa sig i dörren och med stränghet fordra räkenskap af
henne.

Hon upprepade för sig, att det ej var möjligt. Nymark skulle inte göra
det, åtminstone inte med afsigt. Det var ju galenskap att frukta något
sådant.

Men likväl fruktade hon. Om den eviga fördömelsen plötsligt öppnat för
henne sitt mörka svalg, skulle hennes själ ej känt så mycken fasa, som
nu.

En svag tanke försökte ännu bereda sig rum i hennes sinne.

"Än sedan, om han skulle tala om det?" ljöd det inom henne; "något värre
kan inte komma, än detta är. Låt allt blifva uppenbart med det samma. Då
slipper jag fri från denna ångest. Det hade varit bättre, om jag sjelf
talat om det genast. Öppnat hela mitt hjerta."

Men hon hörde ej på denna röst. Den talade ej heller länge, ty ångesten
kväfde den.

I salongen fortsattes samtalet lugnt och jemnt. Orden hördes tydligt,
men hon kunde inte fatta deras mening. Hennes hufvud kändes som en klump
och hjernan var slö. Hon trodde att hon skulle falla, eller att
förståndets sista gnista hade slocknat. Men den slocknade ej; bakom all
denna förvirring kyttade den ännu, och ej heller föll hon.

Slutligen flyttades stolarna, några ord yttrades och sedan aflägsnade
sig rösterna till tamburen. Och steg hördes återvända till salen, blott
en persons steg. Han hade gått!

"Står du der allt ännu?" sade John, då han återkom till henne.

Alma smålog med en vansinnigs småleende.

"Kom i sängen, hit. Du mår inte väl," sade John.

Alma lade sig, såsom han ville. John betraktade henne med oro och gaf in
åt henne af den lugnande medicinen.

"Hur skall jag våga fara in till landtdagen, om du inte blir frisk?"
suckade John halft för sig sjelf.

"Nog blir jag frisk, John. I morgon, skall du se, är jag redan alldeles
bra. När far du?"

"Efter två veckor."

"I morgon skall jag tidigt börja göra dina kläder i ordning. Jag skulle
kunna göra det nu redan, om du inte hade gifvit in åt mig sömndroppar."

"Det brådskar inte. Sof du bara lugnt, om du får sömn."

Han gick bort, och Alma blef kvar i sängen, lugnare till sinnes. John
visste ännu ingenting. Efter två veckor skulle han fara till landtdagen,
Nymark skulle hinna glömma och allt skulle bli dervid. Hon skulle
försona sitt brott, arbeta som en slaf, aldrig gå ut, ej visa sig
någonstädes, utan draga sig undan hela verlden, tjena John och hemmet,
ja, hon skulle hädanefter vara i stånd att bära hvilka tunga bördor som
helst. Och hon ville inte knota, om man ock skulle trampa henne under
fötterna, om John vore likgiltig och hård mot henne, om han skulle
glömma henne och ej skrifva. Med allt skulle hon vara nöjd, allt skulle
hon tåligt bära till sin lefnads slut...

Läkaren blef mycket belåten följande dag, då han såg henne i fullt
arbete med sömmerskan och omgifven af en hel hög skjortor, strumpor och
andra kläder.

"Gud ske lof," sade han, "nu är det ingen fara mer. John kan obekymrad
fara till Helsingfors för ett halft år, och vi skola här under tiden
raska upp oss och samla krafter."

Alma sydde så flitigt, att händerna begynte darra. Hon gjorde en
ofantlig mängd kläder i ordning åt John för resan. Hvad hon ej hann med
hemma, det sände hon att förfärdigas ute. Sjelf satt hon från tidigt på
morgonen till sent på kvällen och märkte inte, att hon med sin ifver
uttröttade både sömmerskan och Mina, hvilken dessutom måste medtaga
arbete till barnkammaren. När det oaktadt någon gång mörka tankar ville
tränga sig in på henne, började hon samtala med sömmerskan, än om ett,
än om annat, mest om dagens obetydliga tilldragelser, hvilka ej
intresserade henne ens så mycket, att hon skulle tänkt på hvad hon sade
eller hört hvad den andra svarade. Sömmerskan såg förvånad på henne och
tänkte för sig sjelf, att det aldrig i verlden stod rätt till med frun.
Men hon meddelade sig ej derom åt någon annan, utan väntade till dess
också de andra skulle märka det.

Äfven en annan egendomlighet föll sömmerskan i ögonen. Hvarje gång
tamburklockan ringde, ryckte Alma till likasom för ett åskslag, lät
arbetet falla ur händerna och lyssnade. Om då Mina eller någon annan
ville gå och öppna, nekade hon dem helt uppskrämd.

"Ni får inte släppa in, ni får inte släppa in; nej, nej, öppna inte!"

"Men kanske det är någon som frågar efter rektorn. Borde man inte säga,
att han inte är hemma?"

"Ja, ja, att han inte är hemma, och att han inte kommer hem, och att jag
är sjuk, sängliggande, och inte tar emot någon."

När John råkade vara hemma, gick han vanligen sjelf och öppnade, och då
sprang Alma och tittade genom dörrspringan, för att se hvem det var som
kom. När hon återvände till sin plats, höll hon handen tryckt emot
hjertat och hviskade: Gud ske lof, det var bara den eller den!

Vidare fäste sig sömmerskan vid att hon aldrig med sorg eller saknad
talade om sin mans förestående bortresa och ej just synnerligen tycktes
bry sig om att hon för hela vårvintern skulle komma att vara ensam.

"Kommer det inte att bli ledsamt, då frun för så lång tid måste vara
skild från rektorn?" frågade hon en gång.

"Inte det minsta," svarade Alma. "Om det berodde på mig, så skulle jag
hellre vilja bo alldeles ensam, långt borta i skogen, så att ingen
någonsin skulle finna mig."

"Men der skulle vargarna äta upp frun."

"Än sedan! gerna för mig!"

"Skulle frun önska att få dö?"

"Det skulle jag."

"Gud i himlen, riktigt sant? Till exempel nu genast?"

"Nu på ögonblicket."

"Och frun skulle inte det minsta vara rädd?"

"För hvad?"

"Jo, för att hvart frun sedan skulle komma."

Alma såg på henne. Hon svarade ingenting, men försjönk i tankar.

Så for John. De sista dagarna hade han oafbrutet forskande betraktat
Alma. Men hon märkte det och låtsade då ständigt vara glad. Äfven för
läkaren försäkrade hon, att hon mådde bra och inte kände några plågor.

Men när hon hade blifvit ensam, ljöd ofta i hennes öron sömmerskans ord:
"jo, ty hvart skulle frun sedan komma?"

En natt hade hon en besynnerlig dröm. Hon var i de dödas rike. Mörker
och fasa omgåfvo henne på alla håll. Hela luften uppfyld af suckar och
beständig, gränslös ångest. Ju längre hon vandrade, dess större tycktes
andarnas ångest. Klagoropen blefvo allt tydligare, de hördes från alla
håll och isynnerhet från den ugn, dit hon skulle gå.

Blåa lågor, ormar och själar, hvilka vredo sig ibland dem.

"Äktenskapsbrytarenas ugn" stod der skrifvet med eldbokstäfver.

Hon störtade dit ner, hörde gråt omkring sig och skrek äfven sjelf.
Skrek så att hon vaknade. Ännu sedan hon vaknat, skrek hon en stund,
innan hon fick klart för sig, att det endast varit en dröm.

Kallsvett dröp af hennes panna, och likväl frös hon tillika. Det var
mörkt och tyst omkring henne. Drömmen skrämde henne ännu. Hon tog täcket
omkring sig och gick ut i köket.

"Jesus välsigne, hvad felas frun?"

"Jag drömde så illa, och jag törs inte mer vara ensam. Vill inte Maja
Lisa komma och ligga på soffan resten af natten?"

"Jo."

Maja Lisa tog dyna och täcke med sig. Alma tände nattlampan och stälde
den på ett hörnbord i andra ändan af rummet.

"Hvad var det frun drömde?" frågade Maja Lisa, der hon låg på soffan.

"Jag törs inte tala om det."

"Var det så hemskt? Frun glömde säkert läsa välsignelsen, då frun gick
till sängs. När jag någon gång glömmer det, så är det säkert, att jag
inte får riktig sömn den natten."

"Jag har försummat det på de sista tiderna."

"Gode Gud! Ber frun aldrig mer?"

"Nej."

"Men det är illa."

"Bed du, Maja Lisa, på mina vägnar."

"Jo, jag skall be."

Båda voro en stund tysta. Maja Lisas andning blef tung och jemn. Men
Almas ögon voro fortfarande öppna.

"Maja Lisa, sofver du redan?"

"Hvad önskar frun?" hördes en sömnig röst från soffan.

"Jag är bara så rädd."

"Ja, då frun inte läser sin bön. Det är deraf det kommer."

"Jag vågar inte. Gud hatar mig."

"Gud hatar inte någon, utan förbarmar sig öfver alla och ger syndernas
förlåtelse, då menniskan ångrar sig."

"Nog har jag ångrat, ångrat så förfärligt, men det hjelper inte."

Maja Lisa kunde ej säga något till detta. Hon hade ämnat bedja och redan
lagt händerna i kors öfver bröstet. Men sömnen fick makt öfver henne,
innan hon kom till midten af "Fader vår", och ögonlocken slöto sig.

"Maja Lisa," hördes det åter från fruns säng, "orkar du inte vaka en
liten stund?"

"Jo!" Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Märkvärdigt, att hon
var så sömnig.

"Man kallar mig till domen."

"Herre Gud!"

"Kom närmare! Håll i mig."

"Kära frun, hvad felas er?"

"Jag visste inte, att det skulle gå så. Det kom så plötsligt. Jag
vaknade först sedan brottet hade skett."

"Hvilket brott?"

"Och då var det för sent. Om jag skulle gråtit blod, hade jag ej kunnat
ändra det. Gjordt är gjordt."

"Hvad talar frun om?"

"När man går med slutna ögon vid randen af en afgrund, så störtar man
dit ner, innan man ens anar det. Och ingen räddar en. Eller hjelper.
Gjordt är gjordt."

"Hvad skall man nu göra. Hon yrar."

Maja Lisa sprang och väckte Mina.

"Ge henne droppar," sade Mina. "Då får hon ju alltid ro."

"Jag kan inte och vet inte. Kom du."

Mina var motvillig och grälade på henne, men kom ändå.

"Gjordt är gjordt," klagade Alma ännu, vridande sig i sängen och
stönande.

Hon höll endast upp för att taga in dropparna, som Mina ur skeden öste i
hennes mun.

"Mera, mera," sade hon, fastän Mina hade slagit i skeden den vanliga
dosen.

"Månne man vågar ge mer, än som är ordineradt?"

Hon såg på Maja Lisa.

"Mera, mera!" envisades Alma.

"Ge nu bara, inte kan det vara farligt," uppmanade Maja Lisa.

Mina gjorde så.

"Varen tysta, det skall hållas hemligt, så att inte John får veta det.
Varen tysta."

"Gud bevare! Skulle rektorn bli ond öfver det?"

"Tala inte så högt. Ingen annan vet af det, än skogen och ljungen och
stenarna."

"Hon yrar," hviskade Maja Lisa.

"På jorden vet ingen, men i döden blir det uppenbart. Allt, allt!"

"Hon har helt säkert någonting på sitt samvete," sade Mina.

"Usch, stanna du också här. Jag törs inte vara allena med henne."

Men Alma lugnade sig redan. Medicinen gjorde sin verkan. Hon låg stilla,
med hufvudet orörligt på den hvita dynan. Kinderna voro bleka och
blicken matt.

Mina och Maja Lisa väntade, till dess hennes ögon skulle sluta sig. Men
de gjorde det ej. De stirrade blott vidöppna åt ett och samma håll. Och
sedan klarnade de åter helt plötsligt. Hon steg upp och vacklade med
utsträckta händer åt det håll, hvartåt hon höll blicken riktad.

"Hvart går frun?" frågade Maja Lisa, som råkade vara henne närmast, och
tog i henne.

"Arvi, Arvi!" mumlade hon och såg fortfarande åt samma håll utan att
blinka på ögonen.

Båda pigorna tryckte henne tillbaka ned i sängen.

"Inte är der något. Frun yrar bara. Somna nu."

De voro tvungna att hålla i henne, eljest hade hon åter störtat upp.
Läpparna rördes, men de kunde ej mer urskilja orden. Ögonen stirrade
utan att blinka envist åt samma håll, och läpparna upphörde att röras
endast då de drogo sig till ett hemskt leende.

"Hvad kan det vara hon ser?" frågade Maja Lisa.

Mina skakade på hufvudet.

Först fram emot morgonen somnade Alma. Hon sof stilla och lugnt. Pigorna
gingo på tå, lyssnade gång på gång bakom dörren och förde barnen till de
längst bort belägna rummen. Ej ens der tilläto de dem bullra och stoja.

Maja Lisa var just sysselsatt med att sopa köksgolfvet, då Alma
plötsligt kom springande ut från sitt rum. Hon var i nattdrägt och såg
uppskrämd ut.

"Hvarför lemnade ni mig ensam, fastän ni vet att de förfölja mig."

"Herre Gud, hvilka?"

Alma svarade inte; hon började bli redig.

"Jag fryser," sade hon slutligen.

"Är det under, kära fru, när ni är alldeles våt af svett. Gå nu fort
tillbaka i sängen."

"Inte i sängen. Jag vill till Arvis graf. Hvem kommer och hjelper på
mig?"

"Men månne frun orkar?"

"Jo, nog orkar jag; jag skulle orka genast, om jag bara vore klädd."

"Jag skall komma och kläda på frun. Och sedan tar väl frun en af oss
med. Vi våga inte låta frun fara ensam, då frun var så sjuk i natt."

"Nu är jag alldeles frisk. Men ni kan komma ändå."

På Minas förslag tog man häst. Alma steg i släden och Maja Lisa satte
sig på kuskbocken bredvid kusken. Hästen fick ett rapp, och det bar af,
så att snön knarrade under medarna. En gammal gumma steg åt sidan från
vägen och stod och såg efter dem.

Den skarpa blåsten piskade Almas ansigte. Den uppfriskade henne och
befriade hennes sinne från nattens fasor. Det hade endast varit en dröm,
en fantasibild af hennes sjuka hjerna. Ingen trodde mer på något helvete
eller på några djeflar; om det efter döden fanns någon dom och något
straff, så måste de vara af annan beskaffenhet. Intet helvete, ingen
eld... Efter döden? Hvaraf visste man, att det då mer fanns något lif?
Kanske allt var slut då.

Menniskor voro i rörelse på gatan. De foro förbi somliga, andra mötte
de. Alla sågo friska och kraftiga ut. Till och med de små, trasiga
tiggargossarna, hvilka drogo en kälke efter sig och blåste i sina röda
händer. Och äfven bonden, som hemtade ett vedlass till staden och gick
bredvid hästen med tömmarna i hand. Hur gerna hade ej Alma velat byta
lif och tillvaro med dem!

Hästen höll vid kyrkogårdsporten. Alma och Maja Lisa gingo in. De måste
först gå ett stycke rakt fram och sedan taga af åt höger, för att komma
till Arvis graf. Snön var blid, Almas skor och fållar blef våta. Rundt
omkring stod tätt med grafkors. Hon stannade gång på gång för att
betrakta än det ena, än det andra. Läste namnen, födelse- och dödsåren,
och kvarstod sedan en stund ännu, likasom väntande på någon upplysning
om det lif, som hade förflutit mellan dessa begge årtal. Men der sades
ingenting om detta. Stumma stodo korsen med sina korta inskrifter.

Och huru mycket det fanns af dem! Under hvart och ett af dem hvilade
åtminstone en, under några flere i bredd. Alla dessa hade födts, växt
upp, gladt sig, syndat, lidit, dött. Ja, syndat hade de alla, de
fullvuxna mer, barnen mindre. Men var någon enda af dem så brottslig och
så djupt sjunken, som hon?... Skulle också hon kunna hvila här så stilla
och fridfullt?... Skulle inte hennes grafvård förkunna för de
efterlefvande huru värdelöst och fåfängligt hennes lif hade varit och
hvilket elände det blifvit till slut. Skulle den inte förkunna....

Nej, hon flydde undan sina egna tankar och gick hastigt fram till Arvis
graf, der hon satte sig ned i snön.

"Gör inte så, kära frun, ni förkyler er," sade Maja Lisa.

Alma hörde ej. Hon skulle velat gråta. Förr gåfvo tårarna henne en så
ljuflig tröst, med dem flöt all sorg och ängslan bort ur hjertat. Men
hon hade inga tårar mera. Och de skulle ej heller hafva hjelpt. Inga
floder af tårar skulle kunnat göra det gjorda ogjordt.

Korsen antogo ett hotande utseende. De förekommo henne som kalla,
hårdhjertade fiender, hvilka ansatte henne från alla håll. De svarta
bokstäfverna grinade mot henne och sade, att hon ända till det sista
hade ljugit och bedragit sin man, låtit honom ännu i afskedsstunden
omfamna henne i den tro, att hon var en trofast, sedesam och ärbar
hustru. Och de sade, att hennes tid hade kommit och att hon kallades
till domen. Guds nåd hade vändt sig bort från henne, döden ville hafva
hennes ben.

De ansatte henne, alla dessa kors närmade sig, kommo äfven långt ifrån
för att tränga sig omkring henne och böjde sig ned öfver henne. Uppifrån
hotade henne trädens nakna grenar, hvilka ondskefullt sleto och piskade
luften... Om hon sjöng, kanske skulle de då hålla sig stilla?

Och hon sjöng:

"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."

Maja Lisa sprang efter kusken och de hjelptes åt att föra Alma till
släden. Maja Lisa satte sig bredvid och höll henne fast med båda
händerna. Kusken gaf en snärt åt hästen och lät den springa så mycket
den förmådde. Folket på gatan och i fönstren hann blott flyktigt se huru
den i släden sittande fru vacklade, och några, som råkade stå nära, då
de ilade förbi, hörde henne också säga något. Men endast Maja Lisa och
kusken kunde urskilja orden:

"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."

"Hjerninflammation," sade läkaren, hvilken skyndsamt blifvit tillkallad.

Han stod bredvid Almas säng och såg huru det oupphörligt ryckte i ena
armen och benet.

"Här är just ingenting att göra. Men vi måste telegrafera till rektorn."

Maja Lisa skyndade att hemta papper och bläck från rektorns rum. När hon
funnit hvad hon sökte och skulle återvända till sängkammaren, ringde det
i tamburklockan. Det var en gosse, som hemtade ett öppet kuvert. I
tankspriddhet tog hon ut derifrån ett visitkort och såg, att det var
från Nymark, som bjöd fru Karell på slädparti följande dag.

"Herre Gud!" suckade Maja Lisa och förde det till doktorn.

Läkaren skref på kortets frånsida:

"Vänd dig till andra. Fru Karell ligger svårt sjuk."

Kortet lades tillbaka i samma kuvert och lemnades åt gossen.

Men Alma fortfor att sakta sjunga:

"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."

Läkaren ombesörjde isbaddning på hufvudet och ordinerade medicin. Då
tjenarena sade att de voro rädda, gaf han anvisning på en barnmorska,
som de kunde taga till hjelp; hon var van att sköta sjuka, och han
visste att hon var ledig för tillfället.

Alma yrade oupphörligt. Grafkorsen och de nakna träden hade försvunnit,
men i stället omgaf en stor hop onda andar hennes säng. De ansatte henne
och ville med våld föra henne i den brinnande ugnen, der
äktenskapsbrytarena vredo sig bland lågorna. Hon slog efter dem med
händer och fötter, för att hålla dem på afstånd. Men när de flydde på
den ena sidan, rusade de tjutande och ursinnigt skrattande fram på den
andra. Hon rasade hela natten och den följande dagen; svetten strömmade
nedför ansigtet och utmed hela kroppen, men in i hufvudet hade de
lyckats smugla eld, och den elden kunde isbaddningarna inte smälta, ty
den var tagen från evighetens glöd.

Hon var uttröttad af den våldsamma rörelsen och förmådde ej mer upplyfta
armarna. Hon förblef då stillaliggande, och nu skyndade de alla
triumferande fram. De mindre klättrade upp öfverallt längs sängens
sidobräden och fotända, hoppade och dansade på täcket och brusto ut i
ett skallande hånskratt.

Hon lät dem skratta och slöt ögonen...

"Nu torde hon ändtligen få sömn", hviskade Maja Lisa till den främmande
sköterskan.

Men Alma öppnade ännu litet på ögonen, då en lång rad af bjellror och
klockor hördes klinga utanför på gatan.

"Kom och se, Maja Lisa," sade Mina, som hade dragit gardinen litet åt
sidan. "Ett slädparti."

De räknade öfver tjugu hästar och sökte taga reda på med hvem hvar och
en åkte.

"Och se, der är magister Nymark. Hvem satt bredvid honom?"

"Jag kände henne inte. Men vacker var hon."

"Vet du, att han i går ville bjuda vår fru?"

"Jo, du talte ju om det. Hon skulle nu igen fått fara ut att roa sig, om
hon bara varit frisk."

"Nog har hon nu fått lemna de der nöjena för evigt."

De fälde ned gardinen, kastade en blick på Alma, som nu verkligen sof,
och gingo sakta på tåspetsarne ut ur rummet.

       *       *       *       *       *

På nionde dagen derefter stod åter en mängd menniskor kring en öppnad
graf. Presten läste den sedvanliga texten, kastade mull på kistan och
läste åter. När han hade slutat, trängde sig äfven de längre bort
stående närmare, för att se kistan, som omslöt Almas slocknade lif. De
kastade dervid deltagande blickar på John, i hvars ansigte och hela
gestalt visade sig en djup sorg, parad med en manlig
sjelfbeherskningskraft. Maja Lisa och Mina stodo bredvid hvarandra på
andra sidan om grafven. De hade gråtit så, att deras ögon voro svullna,
och de gräto allt ännu. Lyyli, som Maja Lisa bar på sin arm, grät också,
emedan alla andra greto, pappa och Ella och alla. Och hon gret och
slutade ej upp dermed, fastän tant Leistén kysste henne och pratade med
henne. Men Helmi tog alls inte vid sig, utan såg blott undrande omkring
sig, slog sedan sin arm om Minas hals och lutade sitt hufvud mot hennes.
Mina tryckte henne hårdt till sig och snyftade ännu våldsammare.






End of the Project Gutenberg EBook of Blindskär, by Minna Canth

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLINDSKÄR ***

***** This file should be named 26547-8.txt or 26547-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/2/6/5/4/26547/

Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.